Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUFFLA tuf3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(förr äv. tufl-)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) tuffla; möjl. eg. samma ord som TOFFLA, v.]
(i sht i Finl., numera mindre br.) behandla (ngn) omilt l. hårt, slå, prygla; särsk. (förbleknat) i uttr. låta tuffla med sig, låta sig behandlas ”hur som helst”; förr äv. med avs. på (ngns) hår: rufsa, slita o. dra i håret; jfr TUFSA. Hvad? Jag skall tuffla dem. Topelius Dram. 65 (1851, 1881). Tufla l. tufsa hår. Ahlman (1872). Tror du, att en ung man i våra dagar låter tuffla med sig och befallas och styras hur som helst, som du tänker göra? Bäckström ClaryGift. 66 (1930). ÖNyland 6 ⁄ 10 1994, s. 13.
Särsk. förb. (i sht i Finl., numera mindre br.): TUFFLA OM10 4. puckla på l. läxa upp (ngn); förr äv. om vind: rufsa (hår). Wallin Bref 107 (1847). Han tog av sig hatten och lät vinden tuffla om sitt yviga hår. Rosberg GammFolk 144 (1921). (Hon) började tuffla om en stackars oskyldig pojke under höga rop. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 328, s. 6. ÖNyland 11 ⁄ 10 1994, s. 12. —
TUFFLA TILL10 4. slå till (ngn), ge (ngn) stryk; äv. bildl. Ehuru grufvel. jag tufflat til .. (författaren), hafva likväl så många peccata så commissionis som omissionis blifvit öfrige, at arbetet dermed ingalunda är bragt til vederbörlig fullkomlighet. Porthan BrCalonius 71 (1794). Pettersson Bergroth Högsv. 100 (1958).

 

Spalt T 3064 band 35, 2009

Webbansvarig