Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TU 4, räkn. o. adv., l. ITU itɯ4, adv.
Ordformer
(itu (äv. särskrivet i tu) 1525 osv. to 1731c. 1750. tu (th-, -uu, -v, -w, -wu, -ww) 1524 osv. tug (-w-, -gh) 15461685)
Etymologi
[fsv. tu, n. till tver, två (se TVÅ, räkn.); jfr fd. tu (d. to), nor. to, feng. , n.; av ovisst ursprung; med avs. på itu (fsv. i tu) jfr fd. i tu, i två delar (d. itu, sönder), fvn. í tvau, fht. in zwei (t. entzwei), feng. on twā. — Jfr TULLETRE]
I. ss. räkn.: två; förr särsk. i förb. tu hundra(de), tu tusen(de) (äv. sammanskrivet); numera nästan bl. i vissa uttr. (särsk. tu blir ett; se äv. b) o. ss. förled i ssgr. Mest(er) Hieronÿm(us) kom ffor .. rætti(n) och haffde m(edh) sich tw witne. OPetri Tb. 11 (1524). För then skul skal man offuergeffua fadh(e)r och modher, och bliffua när sina hustru, och the tw wardha it köt, Så äro the icke nw tw, vtan itt köt. Mat. 19: 5 (NT 1526). Vidh pass Tutusende och tuhundrade åhr. LPetri Kr. 13 (1559). Spåmen haffuer tu welkor, antingen liuga eller säger sant. SvOrds. C 2 a (1604). För wigheten skul, acktar jag icke .. skillnaden emellan twå, tu .. som wi haft ifrån Latinska tiden i wårt språk; utan skrifva i alla fall twå. Sahlstedt CritSaml. 120 (1759). Jag följde / en becksvart korridor, der tu och tu / på hvarje tröskel skorna blifvit satta. Heidenstam Vallf. 189 (1888). Silverbibeln? Är den av silver? Som vi räddade? Detta ”vi” rann som smält silver ur honom .. (Farbrorn) sköt detta nya ord in i Johans mjukaste delar och det förenade sig där med ”det är mera din historia än min” och de tu blev ett. Tunström Tjuven 129 (1986). — särsk.
a) (†) i fråga om klockslag, i sht elliptiskt. Klockan tv effter middagen. Swedberg SabbRo 496 (1688, 1710). Tre qvart uppå tu / Slog klockan nu. Bellman (BellmS) 1: 260 (1780, 1790). Han skulle hjelpa honom att rita, och Lundell brukade alltid rita mellan tolf och tu. Strindberg RödaR 40 (1879). I andra kammaren pågick debatten till över tu på natten. Hamilton Dagb. 1: 311 (1916).
b) i vissa uttr.
α) ett, tu, tre, se EN, räkn. g β.
β) i fråga om kommando l. takträkning, särsk. dels (numera bl. mera tillf.) i uttr. ett, tu, ett, två, dels (numera föga br.) i uttr. takt (och) tu (jfr TAKT 3 d). I takten han på klacken vickar. / Ett, tu, och ett, tu; håll takten, trampa jämt. Bellman (BellmS) 1: 117 (c. 1775, 1790). Takt och tu, takt och tu. Ridderstad Samv. 2: 260 (1851).
γ) på tu man(na) hand (äv. sammanskrivet) (jfr HAND 20 d). Under det hon och han varit i rum på tumanna hand. Wedberg 1HD 497 (i handl. fr. 1797).
δ) de unga tu, om ungt (nyförlovat l. nygift) par. Om dhe unge tu blefwo enige, wille han inthet lägga sigh dher emoth. VDAkt. 1695, nr 1025. Prästen såg milt på de unga tu. SvD 9 ⁄ 3 1996, s. 19.
ε) (†) i tu år sen (äv. sammanskrivet), se SEDAN, adv. 3 f.
ζ) rimmande med räkneordet sju i (ålderdomliga l. numera obr.) oeg. l. mer l. mindre bildl. uttr., särsk. i sådana uttr. som begära l. skriva tu för sju, ge l. få tu för sju, efter tu lång och sju lång, ifrån tu till sju, i sju och i tu, hålla sig emellan tu och sju, se SJU, räkn. k.
η) i sådana uttr. som vara tu tal om ngt, inte tu tal om den saken, se TAL, sbst.2 2 c α.
II. ss. adv.; (utom i 1 a, 3) i formen itu (förr äv. skrivet ss. två ord l. i2).
1) [elliptiskt för prep.-uttr. i tu stycken l. delar i adverbiell anv.] i två stycken l. delar l. i halvor; vanl. i förb. med verb o. betecknande att ngt på olika sätt delas mitt av; förr särsk. i förb. byta itu (se BYTA ITU), taga itu (se TAGA ITU 1); äv. oeg. l. bildl. (i ä. språkprov stundom svårt att skilja från II 4); numera i sht dels i uttr. mitt itu, se MITT, adv. 1 a β, dels (äv. utvidgat, i fråga om flera delar) i förb. med sådana tr. verb som klippa l. skära l. plocka, stundom liktydigt med: isär. Klipp itu bandet. Har du skurit itu kartongen? De fick plocka itu motorn. Th(e)r fore dømd(es) nw th(e)n første dome(n) widh macht, at alt arffuit skal gaa i tw, tÿ th(et) ær saa rett. OPetri Tb. 114 (1526). (Kejsaren) leet månge aff them hugga j tw medh sine Sabler. Lælius Bünting Res. 2: 106 (1588). Baakdantarenom tycker som han spricker sönder j tw, om han ey får tala ondt om sijn nästa. Bullernæsius Lögn. 210 (1619). Begges skölder flyga / på samma gång i tu. Tegnér (TegnS) 4: 75 (1824). Då var vår frihet klippt i tu. CVAStrandberg 1: 164 (1860). Herren sade till Mose: .. räck ut din hand öfver hafvet och klyf det i tu, så att Israels barn kunna gå midt igenom hafvet på torr mark. 2Mos. 14: 16 (öv. 1893). — särsk.
a) (†) i förb. rämna l. klyva tu, rämna osv. i två stycken osv.; jfr RÄMNA ITU. Himlen rämna tu af ohördt Åskie-dunder. Frese VerldslD 9 (1715, 1726). Ej annan hjelp det fins än den att rädda / Ett hufwud med att klyfwa tu ett hjerta. Hagberg Shaksp. 9: 139 (1850). Bååth GrStig. 75 (1889).
b) (†) i predikativ anv. Om Ådren är i tw. Grijp henne fast med Handen och bindt henne medh een Silkestrå. IErici Colerus 2: 323 (c. 1645). Boogsprötet är i tu, stoor Seglet sönder remnat. Spegel GW 99 (1685).
2) i bildl. anv., i uttr. ta itu (förr äv. tu) med ngn l. ngt, se TAGA ITU 3.
3) (†) i uttr. tu så mycket l. länge, dubbelt så mycket resp. länge. Tu skalt wel få tw så mykit ondt aff honom, som tu honom gott giordt haffuer. Syr. 12: 7 (Bib. 1541). War intet niugg och spar emot tin barn .. Rost och mahl förtära intet .. the egodehlar, them tu således på titt welartada barn anwender. Ther af lefwer tu tv så lenge. Swedberg Lefw. 62 (1729).
4) i (ett obestämt antal) delar l. stycken, sönder (se SÖNDER, adv.2 b); särsk. i ett stort antal förb., t. ex. braka, brista, ha, pilla, riva, slita, slå, spricka, spränga, taga itu, se under resp. verb; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr 1. Hwad är så wäl sam-fäst aff Ödes Demant Band, / Som ikki gnag’s i tu aff Tijdens skarpa Tand? Lucidor (SVS) 217 (1671; uppl. 1997). En .. skål hade under resan gått i tu. Almqvist TreFr. 3: 238 (1843). De små pussarna i landsvägsdiket voro isbelagda; att trampa itu denna is var en af deras förnämsta förlustelser. Ljunggren Resa 77 (1871). Elfvabröt .. är en farlig värk, som rent bryter i tu kroppen. Wigström Folkd. 2: 185 (1881).
Ssgr: A (Anm. Ssgr med itu (äv. tu) ss. förled är ofta verb, vilka i allm. alternativt kan konstrueras som liktydiga fria verbförb. med itu (resp. tu) ss. partikel. I fråga om dessa ssgrs bruklighet (i sht i förhållande till motsv. särsk. förb.) gäller i huvudsak samma regler som för ssgr med bort, fram, genom (se d. o. ssgr anm.)): (II 4) ITU-BITEN, p. adj. sönderbiten. Pipans munstycke är nästan itubitet. Lindqvist Dagsl. 3: 208 (1904).
-DELA, se B. —
(II 1) -KLIPPA, -ning. klippa itu (ngt); i sht i p. pf. Ituklippt snöre. Till två par .. benkläder tages en .. fyrkant af fin, hvit flanell, som ituklippes på snedden. Freja 1881, s. 25.
-KLYVA, se B. —
(II 1, 4) -RIVEN, p. adj. riven i två delar; sönderriven. Tröjan var ituriven. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 144 (i handl. fr. 1654).
(II 1, 4) -SKÄRA. (itu- 1746 osv. tu- 18721941) skära sönder (ngt); skära (ngt) i (två) delar; nästan bl. i p. pf. Tavlan blev ituskuren. Lägg i de ituskurna tomaterna. Uggla Herald. 56 (1746). För att slippa .. ituskärande af pappersbilderna rekommenderas att ituskära sjelfva negativet. Nyblæus Fotogr. 229 (1874). En på längden ituskuren vaniljstång. AHB 92: 20 (1876).
(II 4) -SLITEN, p. adj. (itu- 1838 osv. tu- 1866) söndersliten; äv. bildl. Wallin Rel. 4: 546 (1838). Slagtdjur i sitt blod, och af menniskohand / Tuslitna. Spongberg Soph. 19 (1866).
(II 1, 4) -SLÅ. slå sönder (ngt); slå (ngt) i två delar; äv. oeg.; i sht i p. pf. Beretter och Färie Manden .. att i siste ofritz tidh, är denne sten nederkastat och i tug slagin. RannsaknAntikv. I. 1: 261 (1685). Man (har) riktat sin tanke på, om icke (nobelska) prisen i vissa fall skulle kunna ituslås, nämligen för delning mellan jämnspelta medtäflare. GHT 1898, nr 38 A, s. 2.
(II 1) -SÅGA, -ning. (itu- 1635 osv. tu- 1922) såga (ngt, äv. ngn) i (två) delar; i sht ss. vbalsbst. o. i p. pf. Schroderus Os. 2: 676 (1635). Stängselslanor af gran, af itusågadt rundvirke. SD(L) 1893, nr 286, s. 7. Baskemej om .. (cirkusdirektörerna) inte lyckats göra sitt eget trollerinummer med itusågad dam både komiskt och en smula förbluffande! GT 21 ⁄ 10 1999, s. 34.
B (i allm. till I): TU-BLADS-ÖRT. (†) tvåblad (se d. o. 2). Franckenius Spec. B 1 a (1638). Fries BotUtfl. 3: 227 (1864).
-DEL. (†) ”tvådel”; jfr tve-del. (Av) minn rustning, werior (m. m.) .. skall .. mijn käre hustrå beholla tridie parthenn, och the twdeler skole mine bröder Knutth och Bertill .. beholle och skiffte sich emellen. BtFinlH 4: 307 (1565). UpplFmT 24: 170 (1611).
(I, II 1) -DELA, -ning. (itu- 1794 osv. tu- 1839 osv.) dela (ngt) i två delar l. mitt itu, halvera; ss. vbalsbst. -ande äv. konkretare; äv. oeg. l. bildl.; jfr tve-dela. (Älgarnas) klöfvar äro spetsiga, itudelte. VetAH 1819, s. 209 (1794). Stundom tudelas fönstren af en inställd kolonn. NF 13: 1347 (1889). De största potatisknölarna tudelas strax före sättningen. LAHT 1904, s. 110. Man tror säkert, att Bandyförbundet följt ett visst system vid tudelandet av Stockholmsserien. IdrBl. 1935, nr 4, s. 10. För Levertin var språket en mångtydig verklighet. Redan det enstaka ordet var tudelat, kluvet i funktioner. 3SAH LXVI. 1: 20 (1956).
-FLOHÅR. (†) växten Ceratophyllum demersum Lin., hornsärv (vars blad är en l. två ggr gaffelgreniga); jfr tre-flohår. Fischerström 4: 334 (1792).
-GRENAD. (numera föga br.) som har l. består av två grenar (se gren, sbst.1 3). Landsm. II. 3: 87 (1887; om tjuga). En plattat oval kropp med en genomskimrande, tugrenad tarm. FoFl. 1949, s. 38.
-HANDA. (†) två (olika), av två slag, två slags; jfr tvegge-handa. Twhanda slagz folck. Petreius Beskr. 1: 34 (1614). Närin(g)s- eller födo-medlen äro tu-handa i gemen. Broman Glys. 3: 99 (c. 1730). Du måste fatta Christum med hans ord, gjerningar och lidande på tuhanda sätt. Borg Luther 1: 5 (1753).
-HUNDRA, se tu, räkn. I. —
(I, II 1) -KLYVA, -ning. (itu- c. 1580 osv. tu- 1816 osv.) klyva (ngt) i två delar; nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning (äv. konkretare); äv. oeg. l. bildl. VocLib. adj. (c. 1580). Finns ej lämpligt borr till hands, tuklyver man med yxan stocken i den helrunda ändan tvärsöver och täljer ett spår längs mitten av vardera halvan. Fatab. 1925, s. 4. En tuklyvning av landet är ännu mera allvarlig. TSvLärov. 1952, s. 280.
-SKAFT. vävn. vävbindning med två skaft där inslagstråden o. varptråden omväxlande går över o. under varandra; särsk. i förb. i tuskaft; äv. om vävnad l. tyg som vävts på sådant sätt; jfr skaft, sbst.1 I 4 (a, b), o. två-skaft. A, B-tramporne äro för lärftet eller tuskaften och de andra 6 för kyperten. Ekenmark Lb. 59 (1847). Tyger för en damdräkt .. tuskaft för klänningen och fyrskaft även för scarfen. Form 1946, s. 172. Det lila fåtöljtyget i engelskt mohairgarn i tuskaft. Form 1947, s. 46.
Ssgr (vävn.): tuskaft- l. tuskafts-bindning. jfr bindning 7. Rig 1923, s. 62.
-botten. jfr botten II 1 b. Fornv. 1921, s. 232. Till jul har vi vävt en liten bild i noppväv på tuskaftsbotten. ICAKurir. 1985, nr 47, s. 46.
-väv. tuskaftad väv. SAOL (1950). Bönderna i Österbotten kommer varje vår ner till Helsingfors med stora säckar med grova tuskaftsvävar av det lin de själva odlat och spunnit samt vävt under vintern. Form 1953, s. 230.
-SKAFTAD, p. adj. vävn. vävd med två skaft; jfr skafta, v. 3, två-skaftad. Ekenmark Mönst. 15 (1826). Rölakan är en tuskaftad väv. Kulturen 1989, s. 38.
-SKÄRA, -SLITEN, se A. —
-SLAGEN, p. adj. repslag. om tross l. rep: slagen av två dukter; jfr slå, v. I 34 b β. SAOL (1950).
-SLÅ, -SÅGA, se A. —
-TALIG. (†) = tve-talig. Effter drengen war twtaligh för retten, och först skielt Hans Beijer för en tiuff, tÿ felthes han .. för leppegiäld. 3SthmTb. 8: 214 (1615).
-TUSEN, se tu, räkn. I. —
-ÅRIG. (†) tvåårig; särsk. om växt (jfr bienn, adj.). The tuuåhrige stillestånd. Gustaf II Adolf 148 (1617). Gräset är tuårigt, eller upwäxer första året, bär frukt, och går ut det andra. Fischerström 3: 131 (1783). Dalin (1855).
-ÅRS-GAMMAL. (†) två år gammal. Tre aff Them års gambla, och thu, thu års gambla. InventLima (c. 1575). Tuårsgammal nötdynga. Fischerström 4: 350 (c. 1795).
Avledn. (till I): TUA, r. l. f. (†) tvåa; i sht i kortspel. Klöfver Äss gutår, bekänn; / Tuan, trian; skål min vän. Bellman (BellmS) 1: 135 (c. 1775, 1790). Och icke lär i ordningen don Juan / Af lika tycke vara numro tuan. Wecksell SDikt. 282 (1861).

 

Spalt T 3044 band 35, 2009

Webbansvarig