Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRISKELE tris4kele, r. l. m. l. f. (Hildebrand Medelt. 2: 575 (1896) osv.) ((†) n. AntT XIV. 2: 35 (1895), 2NF 29: 775 (1919)), äv. TRISKEL tris3kel2, r.; best. -n; äv. TRISKELON tris4kelon, r.; best. -en.
Ordformer
(triskel 1923 osv. triskele 1895 osv. triskelon 1998 osv.)
Etymologi
[jfr t. triskel, triskele, eng. triskele, fr. triskell, triskel; av gr. τρι– (se TRI-) o. σκέλος, ben, till den rot som äv. föreligger i SKÄLG; med avs. på formen triskelon, jfr eng. triskelion]
om (ss. symboliskt tecken l. ornament använd) figur bestående av tre likformiga, från en o. samma punkt utgående vinkelställda l. böjda linjer (mer l. mindre påminnande om vid knäna böjda ben). AntT XIV. 2: 35 (1895). Orneringen består av 3 omkring mittpunkten grupperade djur, vilkas kroppar bilda en triskele. AntT XXII. 4: 37 (1919). Müllers uppfattning att hakkorset liksom triskelen är tecken för ett ständigt kretslopp, snarast för solens. 2VittAH 35: 143 (1927). På bilden håller eleverna upp en flagga med en så kallad triskele, en av nynazisternas mest välkända symboler. GbgP 19 ⁄ 11 1997, s. 6.

 

Spalt T 2531 band 35, 2007

Webbansvarig