| Publicerad 2007 | Lämna synpunkter |
TREMULANT trem1ulan4t l. tre1m-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) orgelb. mekanisk anordning i orgel vilken gm att sätta spelluften i dallring åstadkommer att tonen i viss stämma (l. vissa stämmor) tremulerar. Detta Orgewärck (i Uppsala domkyrka, vilket förstördes vid branden 1702) war mäckta stort, bestående af 49 stämmor, förutan Sperventhiler och tremulanter. Eenberg Ups. 37 (1704). I luftkanalerna anbringas stundom en apparat, kallad tremulant, medelst vilken en vaggande rörelse förlänas åt orgeltonen. Hennerberg o. Norlind 1: 19 (1912).
2) (numera mindre br.) om ton åstadkommen medelst tremulant (i bet. 1); äv. allmännare, om dallrande l. vibrerande ton, tremolo. Om en klåcka blir för tun i skråfvet, så blir hon väll grof, men härmar tremulanten i orgvärket. Polhem ESkr. 1: 135 (c. 1740). Han sjunger några ord med gammaldags tremulanter, och så stämma barnen in. Rääf Vries Bartje 134 (1937).
3) språkv. språkljud bildat gm att en rörlig del av talapparaten sätts i vibration av utåtgående luftström, vibrant; särsk. om r-ljudet; jfr DALLER-LJUD 2. Vibrerar någon fritt rörlig del t. ex. struplocket, tungspenen eller tungans uppåtböjda spets i ljudströmmens väg, hvarigenom denna periodiskt afsnöres ock vidgas, så bildas tremulanter (värkliga r-ljud). Landsm. 1: 19 (1879). Den tonande labiala tremulanten är det första elementet i ”ptro”. Danell SvLjudl. 17 (1911).
4) [eg. metonymisk anv. av 1] (†) om mycket tunt uthamrat mässingsbleck; jfr FLITTER-MÄSSING. Af orgbyggare nyttjas den uti orgpipor för den darrande stämman, som heter Tremolant; hvaraf händt at flittermessing också kallas Tremolante. Rinman 1: 497 (1788). Almström Handelsv. 91 (1845).
Spalt T 2445 band 35, 2007