Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRANSITIV, n.; best. -et; pl. -er. Anm. Ordet förekom i ä. tid äv. i den latinska formen transitivum. Noreen VS 5: 594 (1911).
Etymologi
[jfr t. transitiv(um), eng. transitive; av senlat. (verbum) transitivum, n., av transitivus (se TRANSITIV, adj.)]
(†) transitivt verb. Boivie SvSpr. 146 (1820). Aktiver .. kallas äfven transitiver .. såsom betecknande en verkan, hvilken öfvergår på ett föremål utom den verkande. Enberg SvSpr. 138 (1836). Auerbach (1915). — jfr NON-TRANSITIV(UM).

 

Spalt T 2310 band 35, 2007

Webbansvarig