Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRANKIL traŋki4l, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(trankil (-qu-, -qv-, -e) c. 1745 osv. trankill (-qu-, -qv-, -e) 1741–1809)
Etymologi
[jfr eng. tranquil; av fr. tranquille, av lat. tranquillus; förleden är sannol. TRANS-, efterleden av ovisst ursprung (möjl. en bildning till roten i VILA). — Jfr TRANKILISERA, TRANKILITET]
(i sht i högre stil) som präglas av lugn o. ro; om person äv. närmande sig l. övergående i: oberörd l. obekymrad l. sorglös, ”cool”. Då allt var tranquilt i staden blef (osv.). HSH 2: 257 (c. 1745). Konungen har haft en god och tranquil natt. SP 1792, nr 71, s. 1. En riden och tranquile Ridhäst. DA 1793, nr 182, s. 3. Drottningen, som var en orädder och rådiger prinsessa, stod och såg helt tranquilt på Flemingen. HSH 9: 108 (c. 1800). Hennes mjuka, trankila väsen hade .. enligt kontrasternas lag attraherat den andra. Rootzen Vård. 51 (1930). En mera trankil natur, lyckligt fri från dubier i det privata. Stiernstedt Bank. 317 (1947). Radioledningens trankila kommentarer till förhandlingarnas sammanbrott visar oförmåga att erkänna vad saken gäller. DN(A) 19 ⁄ 3 1964, s. 2.

 

Spalt T 2288 band 35, 2007

Webbansvarig