Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TONALITET tωn1alite4t l. tωnal1, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. tonalitet, t. tonalität; sannol. av fr. tonalité, avledn. av tonal (se TONAL)]
1) mus. hos olika tonsystem (i sht inom västerländsk flerstämmig musik) förekommande egenskap l. förhållande som innebär att tonerna är funktionellt relaterade till en grundton; äv. konkretare, om musikalisk gestaltning av sådan egenskap osv.; särsk. motsatt: atonalitet. En fast grund för en ny tonalitet kunde .. vinnas endast genom harmonins utveckling. Wegelius MusH 111 (1891). Publik och kritik föll för hennes lek med tonaliteter modell Hindemith. ÖgCorr. 4 ⁄ 12 1965, s. 13. I en del passager är tonaliteten sprängd. DN 21 ⁄ 2 1997, s. B3. — jfr POLY-TONALITET.
2) (numera mindre br.) i fråga om språkljud, om egenskapen l. förhållandet att utgöras av en av stämbanden alstrad ton; förr äv. speciellare: tonhöjd. Tonalitet (äfven kallad tonhöjd .. ) är ett ljuds (eller en ljudförbindelses) läge på tonskalan. Noreen Pros. 14 (1897). IllSvOrdb. (1964).
3) i sht konstvet. genomgående färgton (vilken hos bild l. målning åstadkoms gm att konstnären låter ljuset l. luften sammansmälta med l. påverka förekommande färger); äv.: färgnyans; jfr TON, sbst.2 6 a β. TT 1877, s. 33. Färgerna f. ö. blått i ett par toner, grönt, gult och brunt, de tre senare ungefär angivande tapeternas tonalitet. Fatab. 1924, s. 106. Med hjälp av dimman skänker han åt bilden en sammanhållande tonalitet. SvFlH 3: 632 (1945). Trapphallen, nu hållen i en frisk syrlig grön tonalitet. SvD 4 ⁄ 10 1983, s. 10.

 

Spalt T 1980 band 35, 2006

Webbansvarig