Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJUGA ɟɯ3ga2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VadstKlUppbB 149 (1594: kornntiugor) osv.) ((†) -ar Granström SalaGruv. 437 (i handl. fr. 1579: slaggtiufvar), IErici Colerus 2: 97 (c. 1645); -er Holmkvist BergslHyttspr. 85 (i handl. fr. 1542: slaggetiwffwer), VgFmT I. 8–9: 90 (1554: Hötiufier)).
Ordformer
(kjufv- 1751. kyv- (kiy-, kjy-, ky-, -ffu-, -ffw-, -fv-, -fw-) 1591 (: hödhkiyffua)1815. tiufier, pl. 1554 (: Hötiufier). tjug- (tiu-, -gh-) 1594 (: kornntiugor, pl.) osv. tjuv- (tiu-, tiw-, -ffu-, -ffw-, -fu-, -fv-, -fw-) 1579 (: slaggtiufvar)1923. twijffu- 1604. tyfv- (-fw-) 17241833. -a, nom. 1538 (: korntiwffua). osv. -a, oblik 1591 (: hödhkiyffua) osv. -e, nom. c. 1580 (: Höötiufue). -e, oblik 1604. -u, oblik 1624 (: korn tiugu))
Etymologi
[fsv. tiugha, tiuva; motsv. fd. tiughæ (d. tyv(e)), fvn. tjúga, nor. tjuge; bildning till ett germ. verb teuhan som representeras av got. tiuhan, föra (bort) (i avljudsförh. till TÖJA)]
1) om gaffelformigt redskap varmed hö l. halm l. säd o. d. (vid bärgning) lyfts l. förflyttas o. d., högaffel; särsk. om sådant redskap använt (vid tröskning) till att lyfta o. skaka halm l. säd för att skilja ut kornen; äv. i ordspråksliknande talesätt l. i mer l. mindre bildl. anv.; numera bl. mera tillf. utom i skildring av ä. förh. l. ss. senare led i ssgn HÖ-TJUGA. Kom stundom medh twijffue ey altidh medh kroken. SvOrds. B 4 a (1604). Halmen vändes .. om, med en lång grepa eller kjufva .. och hörer man ej up at köra, förän all säden är väl utfallen utur axen. VetAH 1751, s. 51. Hö, som med tjufwor ute är wäl rystat och rengjordt ifrån alt smolk och frö. Boije Landth. 68 (1756). Bäst är, at med en liten tiufwa af trä .. som är mycket smal och hwass i öfre ändan, sticka igenom banden, lyfta dem .. af stören, och .. lägga dem strax på wagnen. SamlRönLandtbr. 2: 137 (1777). Till all lycka ser det dock ut som om den med tjuga utdrivna naturen skulle vända tillbaka. Randel SpisSpett 58 (1927). Kulturen 1989, s. 91 (i fråga om ä. kyrkomålning). — jfr JÄRN-, KORN-, RAPS-, RIST(E)-, SÄDES-TJUGA m. fl.
2) (numera föga br.) i utvidgad anv., om föremål l. redskap l. anordning o. d. som mer l. mindre liknar l. erinrar om en tjuga (i bet. 1). särsk.
a) om anordning o. d. att hänga upp ngt på l. redskap att placera ut l. ta l. dra till sig ngt med; i sht i fråga om fiske l. nätbindning o. d.; jfr GAFFEL 2, GISTA, sbst. 2. (Lat.) Ames .. (sv.) En tiuga eller gista som man sätter vnder nätet. Linc. D 6 a (1640). (Om bi)Swärmen hade sigh nedersatt .. kunde man stöta thesse trehörnota Tiufwar neder under Swärmen i Marken och binda Säcken emellan them, och inösa Swärmen. IErici Colerus 2: 97 (c. 1645). En tiufwa brukas wid winternotdragning. Gyllenborg Insjöfisket 52 (1770). Medels en tjuga fördes håven på ett långt snöre ut i ån. Saxon Handelsb. 144 (1932). jfr KRÄFT-, NÄT-, RAFS-, RÅ-, SKÖT-, SLAGG(E)-TJUGA.
b) om anordning på vagn l. kärra l. plog. En gaffelformad del .. som kallas tjufwan, gaffel, hwilken omsluter wagnsstången, som sammanbinder framwagnen med bakwagnen. LfF 1840, s. 87. Den s. k. tjuvan, en dragbom fästad vid kärrans axel. Gundberg Tegel 36 (1860). Den i jorden arbetande delen (på en gaffelplog) var gaffelformig, helst en självvuxen tjuga, med spetsarna järnskodda. LmUppslB 374 (1923). jfr BILL-, RULL-TJUGA.
Ssg (till 1): TJUG-SKAFT. (numera bl. mera tillf.) skaft på l. till tjuga. SAOL (1900). SAOL (1998).

 

Spalt T 1691 band 34, 2005

Webbansvarig