Publicerad 2005   Lämna synpunkter
-TIMA ~ti2ma, oböjl. adj. o. adv.
Ordformer
(-tima (-e) 1734 (: Urtima) osv. -timma 1753 (: urtimma)–1914 (: fordomtimma))
Etymologi
[av fsv. time, sbst., tid (se TIMME)]
ss. senare led i ssgrna FORDOM-, FORN-, LAG-, SEN-, UR-TIMA: som sker l. äger rum i l. tillhör l. avser en viss, av förleden angiven l. bestämd tid.

 

Spalt T 1494 band 34, 2005

Webbansvarig