Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TENUIS tän4ɯis1, r.; pl. (med lat. böjningsändelse) -ues (Auerbach (1915) osv.), äv. = (PsykPedUppslB 2180 (1946)) ((†) -uer Aurén Ljudl. 43 (1869), Aurén Klus. 52 (1876)).
Etymologi
[av mlat. tenuis (översättning av gr. ψιλός, slät, bar, använt av Aristoteles om klusilerna p, t, k); av lat. tenuis, tunn, fin (se TUNN). — Jfr TENUITET]
(i ä. språkvetenskaplig terminologi): tonlös klusil konsonant; jfr SPRÄNG-LJUD. Rabe GrElGr. 13 (1857). Tenuis är: p, t o. k. PsykPedUppslB 2180 (1946).

 

Spalt T 827 band 34, 2004

Webbansvarig