| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TENAKEL täna4kel l. te-, r. l. m. (VetAH 1785, s. 173, osv.) ((†) n. Weste (1807), Ahlberg FarmT 28 (1899)); best. -eln (Carlén Skuggsp. 2: 33 (1865) osv.) ((†) -len Ahlberg FarmT 28 (1899); ss. n. -let Täubel Boktr. 2: 51 (1823)); pl. -ler (Weste (1807) osv.) ((†) -lar Retzius Pharm. 6 (1769), NordBoktrK 1907, s. 327; ss. n. = Dalin (1854)).
Anm. I ä. tid användes ordet äv. i lat. form tenaculum. Berzelius Kemi 3: 338 (1818). Platen Glascock 1: 150 (1836).
1) (†) kirurgiskt instrument för tillslutning av blodkärl; jfr PEANG. Retzius Pharm. 6 (1769). Ekbohrn (1904).
2) (†) träram för uppspänning l. fastsättning av silduk vid filtrering. (Saltlaken slås) på en ren duk, som är utspänd på en tenakel och siles uti et kärl. VetAH 1785, s. 173. 2NF 38: 819 (1926).
3) (förr) manuskripthållare (fastsatt på kast (se KAST, sbst.2 3) vid sättning). Heinrich (1814). För manuskriptets fasthållande under sättningen användes en .. träribba, hvars undre del bildar en kloss, hvari en jernspets är insatt för densammas fastsättande i kasten; denna kallas tenakel. Nordin Boktr. 99 (1881).
Spalt T 792 band 34, 2004