Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TAVERNARE tavæ3rna2re, förr äv. TAVERNE, sbst.2, förr äv. TAVERNER, m.; best. -en, resp. -n; pl. =; förr äv. TAVERNERER, m., anträffat endast i pl. =.
Ordformer
(förr äv. -ffu-, -ffw-, -fu-, -fv-, -fw-, -hv-, -w-. tavernare (-ere) 1561 osv. taverne 16171726. taverner 15611793. tavernerer, pl. 15631642)
Etymologi
[jfr mht. (t.) taverner, fr. tavernier, lat. tabernarius; till TAVERNA]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) gästgivare (se d. o. 2), värdshusvärd. RR 4 ⁄ 2 1561. Skulle efther lagen förordnes wedh landzwägerne taverner och Giestgifware, som den wägfarande man hysa och förfordra skulle. RA II. 1: 440 (1614). Ingen skall holla öpen och frij krogh och öhll selje een mijll när omkringh taverneren. RP 6: 14 (1636). Varandes .. Landshöfdingarne pålagt att tillse, det goda och beskedelige krögare och tavernare uti städerne förordnas. 2RARP 16: 309 (1747). Till drägg så fränt skall vinet jäsa i tavernarns kannor. Levertin II. 2: 24 (1887). Borgarna (i Enköping) fingo frihet från skjutsresor och gästning av övernattande under förutsättning av att de förordnade bestämda gästgivare och tavernare. Ljung EnköpH 1: 398 (1963). SAOL (1986).

 

Spalt T 548 band 34, 2003

Webbansvarig