Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIRR svir4, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. -w-)
Etymologi
[jfr d. svir(r), t. schwirr, surr (interj.), surrande, adj.; till SVIRRA, v.]
1) motsv. SVIRRA, v. 1, om förhållandet att svirra; surr l. sorl l. susande o. d., särsk. om fågels l. insekts surrande flykt (l. läte); förr äv. allmännare, om larm l. oväsen; äv. bildl. Nordforss (1805). Lindfors (1824; äv. allmännare). Svalornas och sparvarnas svirr under takåsen. Norlind Akvam. 119 (1928). Så är ditt levnadsäventyr: / ett svirr som av en slända. Jönsson Kustl. 56 (1941). Ett svirr av vingar i uppfloget, fyra skott i rask följd, en död fågel. Wilhelm Episoder 68 (1951).
2) (numera knappast br.) motsv. SVIRRA, v. 5: svirande; (omåttligt) festande l. supande; utsvävningar; särsk. i uttr. på svirr, på snusen; jfr SVIR. Nordforss (1805). Jag undrar förvisst; / .. Hvar han håller hus? / Kanske uti sus / Och svirr han nu lefver med flickor i svängen. CFDahlgren 2: 204 (1842). Vid gårdsfönstret satt ett sällskap, bestående af några af stadens mest försupne ”gesäller”, en och annan på svirr kommen bonde, stadd på stadsbesök. Laurén Minn. 268 (1877).
Ssgr, se SVIRRA, v.

 

Spalt S 15203 band 32, 1999

Webbansvarig