Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVINKLA, v.; anträffat bl. i pr. -ar.
Etymologi
[till SVINK, sbst.1, o. SVINKA, v. Jfr SVINKEL]
(†) göra knep l. uppträda listigt o. d. Så swinklar diefwulen för them, som honom lyda, / Än låds han, synden har altzintet til betyda, / Än drar han nyttan fram, än giör han mödan lätt. Brenner Pijn. 57 (1727).

 

Spalt S 15196 band 32, 1999

Webbansvarig