Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVINKER, m.; best. -ern; pl. svinkrar; äv. SVINK, sbst.2, m.; utom i sg. obest. anträffat bl. i pl. -ar.
Ordformer
(svink (-w-, -ck-) 1638 (: swinckar, pl.)—c. 1755. svinker (-w-, -ck-) 1698—1904)
Etymologi
(†) om person som drar sig undan l. gör undanflykter l. är opålitlig o. d. BtÅboH I. 13: 116 (1638). Swinker kallas .. den .. som swiker en i handel och wandel .. som gifwer twekacktiga Domar eller swinkuta swar i åthskilliga frågor. Rudbeck Atl. 3: 60 (1698). WoH (1904).

 

Spalt S 15196 band 32, 1999

Webbansvarig