| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVIGA svi3ga2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
om förhållandet att ngt böjer sig l. ger efter l. sviktar, anträffat bl. konkretare: böjning, sviktning; äv. (o. numera bl., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) konkret, om för visst ändamål avsedd böjlig, tämligen smal käpp l. vidja (särsk. använd ss. bärrem); jfr SVEG, sbst.1 Om en ting, som har ett stort motstånd, skal komma i någon rörelse, så moste först gies en sviga och tög therpå, som förtager efter hand motståndet. NoraskogArk 4: 213 (1719). De stävämnen han hade tillkluvit lade han ihop till en stor börda i en sviga, ett slags bärrem av en späd björk. Västerb. 1928, s. 92.
Spalt S 15113 band 32, 1999