Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVERRA, r. l. f.; anträffat bl. i sg. obest.
Ordformer
(swarra 1711 (: BondeSwarra; sannol. felaktigt för: BondeSwärra). sverra (-w-) 1688—c. 1755. swärre 1711 (: Bondswärre; ss. subj.))
Etymologi
[jfr nor. nn. sverre, virvlande skiva l. topp, raskt fejande kvinna; jfr äv. t. schwirre, ngt som surrande svänger runt (se SVIRRA, sbst.); till SVERRA, v.]
(†) om ngn l. ngt som snabbt går l. löper runt med surrande l. vinande ljud; särsk. dels om (yster) häst, dels (i ssgn BOND-SVERRA) om kärra l. åkdon. (GenMRulla 5 ⁄ 10 1711. Därs. 6 ⁄ 10). Jo Pjgan lägges om, hon måste stå för Kiärra, / og skumpa här og där, ljksom en modig Swerra. Warnmark Epigr. J 3 b (1688). Sverra .. (dvs.) Det som löper snällt med surrande liud, såsom en snällfotad häst, och lätt åkdon. Schultze Ordb. 5261 (c. 1755).

 

Spalt S 15064 band 32, 1999

Webbansvarig