| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVARLIG, adj.; superl. -est. adv. -EN (G1R 16: 27 (1544)), -IT (VDAkt. 1760, nr 257). (-ligit (-et), n. sg. 1523—1785. -ligt, n. sg. 1837—1856).
(†) motsv. SVARA II 2, 4, VI: som man kan ansvara för l. ta ansvar för l. som man kan försvara, försvarbar, försvarlig. J röre at eder ecke swarligeth ær ath j Sculle geffwa eder punne Swerigis Crona. G1R 1: 47 (1523). Effter thet .. att hans saker ecke äre aldelis ärlige och swarlige (osv.). Därs. 5: 68 (1528). Thedt wij och swarligen bewiisze kunne både för Gudt och Mennisker. Därs. 16: 27 (1544). Så wittnar sanfärdigen, iagh aldrigh hafwer hördt eller hafwer sport om henne, än thet ährligit och swarligit är. VDAkt. 1675, nr 207. Thetta alt med hwad mera .. som en upriktig och rättwis Prästman och Kyrkoherde wäl ägnar och anstår, samt swarligit wara kan för Gudi och Mannom. Därs. 1785, nr 432. Detta allt vill och skall jag, såsom en ärlig och uppriktig undersåte och tjensteman, troligen hålla, såsom svarligt vara kan för Gudi och mannom. SPF 1856, s. 71 (ur edsformulär för tjänstemän vid gymnasier och skolor).
Spalt S 14878 band 32, 1998