Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SVARABHAKTI svar1abak4ti, r.; best. -n.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. svarabhakti; av sanskr. svarabhakti, av svará-, svára-, ton, ljud, vokal, till den ljudhärmande rot som (sannol.) äv. föreligger i SORLA, SURRA, o. bhaktí, delning, till bhájati, tilldelar, rotbesläktat med gr. φαγεῖν, äta]
språkv. om inskottsvokal; särsk. om stödvokal inskjuten mellan konsonanter, i sv. framför allt före slutljudande r l. l (varigm t. ex. finger uppkommit ur ä. fingr, fågel ur ä. fogl). I buPini .. dræpæne .. synas i och æ vara hjälpvokaler .. Detta är dock osäkert, då i annars icke är tecken för svarabhakti. AntT XII. 2: 96 (1891). I klassisk fsv. är svarabhakti i allmänhet helt genomförd i skriften. Wessén SvSpråkh. 1: 60 (1968). NE (1995).
Ssg (språkv.): SVARABHAKTI-VOKAL. vokal som utgör svarabhakti. AntT X. 1: 216 (1887). Svarabhaktivokalen har i fsv. tydligen haft en tämligen obestämd och växlande klang, med olika färgning i olika dialekter och olika ställningar. Beteckningen var vanligen ä eller e, men även a .. eller i .. förekommer. Wessén SvSpråkh. 1: 60 (1968).

 

Spalt S 14876 band 32, 1998

Webbansvarig