| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVALKA sval3ka2, v. -ade; l. (numera mindre br.) SVALKAS sval3kas, v. dep., -ades. vbalsbst. -AN (†, Stiernhielm Arch. D 4 b (1644; i bet. I 1), Brobergen 90 (1705, 1708; i bet. I 3; i konkretare anv.)), -ANDE, -NING.
I. tr. o. i anv. utgående härifrån.
1) motsv. SVAL, adj. 1, med avs. på person l. sak: göra (behagligt l. uppfriskande) sval(are); (behagligt l. uppfriskande) avkyla. Han .. förer mich til thet watn som mich swalkar. Psalt. 23: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: där jag finner ro). För .. (brännskada) må man strax smöria fernissa thett som således brändt ähr, ty then swalkar och helar såret. OMartini Läk. 40 (c. 1600). En dryck, som swalkar den sjuka. Sahlstedt (1773). Ett .. efterlängtat regn efter den ovanliga torka och hetta vi havit kom i afton och svalkade jorden. Leijonhufvud 2Männ. 207 (i handl. fr. 1801; normaliserad stavning). Den unge mannen stod bortvänd i en fönstersmyg och svalkade sin heta panna mot rutan. Delblanc Gunn. 169 (1978).
2) med saksubj.: åstadkomma l. framkalla l. skänka l. medföra (en känsla l. förnimmelse av) svalka; äv. opers. Hälsosamma väder svalka jämnt utan att vara hårda. Bergman Jordkl. 2: 311 (1766). Jag tycker .. (kaffet) svalkar så. NDA(C) 1927, nr 194, s. 5. Varje vindpust gassade och svalkade på samma gång. Höijer Solv. 223 (1954). Badbyxorna hade dom på huvudet. De våta byxorna svalkade när dom kom in i lä, där solen var varm. Hesslind Sista 148 (1974). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; stundom närmande sig betydelsen: uppfriskande; särsk. om läkemedel: som har en kylande (o. lindrande) effekt, som skänker svalka; äv. ss. adv. En svalkande dryck, skugga, vind. Een swalkande Dagg. Lælius Bünting Res. 1: 178 (1588). Lucidor (SVS) 1: 142 (1671; om sommarväder). (Sv.) Swalkande saker, (lat.) Remedia refrigerantia. Sahlstedt (1773). Klockan 7 om morgonen är i Gibraltar icke bittida, där alt folk är tidigt uppe för at njuta en svalkande morgon. Agrell Maroco 1: 8 (1789, 1796). Viken oss sänder en svalkande fläkt. Östergren Dikt. 6 (1871). Regn efter en het dag. Svalkande, uppfriskande regn som forsar ner från himlens mörka källa. Fogelström Vakna 220 (1949). Havsvinden drar svalkande genom rummet. Moberg DinStund 95 (1963). — jfr SKUGG-SVALKANDE.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2; särsk. dels med avs. på ngns (upphettade) sinne l. känslor o. d., stundom äv. person: avkyla l. dämpa (se DÄMPA, v.2 3), dels: bringa (ngn) ro l. vederkvickelse l. lindring o. d. Hempnas icke for nogha alt hogmood, och swalka icke tit sinne när tu straffa scal. Syr. 10: 6 (öv. 1536). Wår Konungs Höghet .. swalkar osz, utan til at kyla osz. Dalin Arg. 2: 127 (1734, 1754). (En kristen människa) besegrar sina sinnesrörelser, swalkar lynnets häftighet och förqwäfwer den eld, som uppbloszar i hans bröst. Hagberg Pred. 5: 69 (1819). Det dröjde få ögonblick, innan hon .. slumrade in i en ljuf, svalkande dröm. Rydberg Frib. 158 (1857). Åren svalka vrede och läka sår. Wieselgren GDag. 527 (1893, 1901). O drottning Sofonisba .. svalka dina känslor / Invid mitt bröst. VLitt. 3: 370 (1902). En .. del .. fennomanska uttryck, som bra mycket liknade ’död åt svenskarna!’ .. har något svalkat den förtjusning för Finland, som fanns under 1860—1870-talen. Laurin Minn. 4: 517 (1932). (De utstötta pojkarna) tog en simpel hämnd för att svalka avundsjukan som brände. Moberg Sedebetyg 311 (1935).
4) [eg. specialanv. av 3] (†) i fråga om hunger l. törst l. dyl.; äv. bildl.
a) med avs. på person: göra mätt l. otörstig. Wij .. bidiom tigh .. tu wille förbarma tigh öfwer wår hungriga och torstiga Siäl .. och medh the samma Himmelske håfwor (dvs. nattvarden) henne spijsa och swalka. Emporagrius Cat. S 1 a (1669). (Gud) giör en hungrig mätt, then Torstig swalkar Han. Lucidor (SVS) 1: 302 (1673).
b) med avs. på hunger l. törst: stilla l. lindra. Ingen i Örebro .. har ännu värdigats med en enda rad svalka min nyhets-törst. Leopold (SVS) II. 4: 234 (1810). I en fri marknad kunde en menniska icke få köpa så mycket, hon kunde swalka sin hunger med. Afzelius Sag. VIII. 1: 35 (1856).
II. refl.
1) motsv. I 1 o. SVAL, adj. 1: göra sig sval(are), göra så att man blir sval(are); förr äv. med saksubj. (se slutet). När han wille swalcka sigh vthi een Ström, druncknadhe han. Lælius Bünting Res. 2: 42 (1588). Tå (kejsaren) skulle stijga vthi een flodh, til at swalka sigh vthi Solennes heeta .. wardt han (osv.). Schroderus Sleid. 168 (1610). (I handen) hade han en kort staf, hwar på en hwit fiäder war satt, med hwilken, jag sedan fick se, at han ther med swalkade sig i warmt wäder. Humbla Landcr. 270 (1740). Svalka sig i skuggan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Innan adjunkten gick till kyrkan, ville han svalka sig med en klunk svagdricka. Lagerlöf Troll 2: 58 (1921). När de hade marscherat ungefär en mil fick soldaterna för sig att de skulle rasta och svalka sig i skuggan av några pilträd. Malmqvist BerTräskmark. 1: 314 (1976). — särsk. (†) om väder(lek) l. del av dygn o. d.: bli sval(are); om hetta: ge med sig. Vädret har svalkat sig. Möller (1790). Heinrich (1814; äv. om hetta). Aldrig är dagen så het, att en gång / Den sig ej i aftonen svalkar. Wallin (SVS) 2: 184 (1835).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. dels: trösta l. vederkvicka sig, tröstas, vederkvickas, dels: dämpa sig, dämpas; med saksubj. äv.: svalna; numera företrädesvis med personsubj. Här (i himlen) Swalkar Sigh min Siäl aff reena Lijfsens Källa. Lucidor (SVS) 1: 280 (1672). När den första hettan hade sig swalkat, och de hade tagit saken i närmare öfwerwägande .. så samtyckte de at (osv.). Lagerström Bunyan 3: 127 (1744). Jag tror, att din (dvs. litteraturkritikern L. Hammarskölds) entusiasm vid andra genomläsningen (av P. H. Lings ”Gylfe”) svalkat sig. VFPalmblad (1815) i Ljunggren SVH 4: 590. Snart får han (dvs. den döende) sig svalka / Efter stridens qvalm, / Till Guds thron sig nalka, / Krönt av segrens palm. Wallin (SVS) 2: 146 (1827). Daniel Hjort. Så fortfar, säg min faders namn, / Att i dess himmel jag får svalka mig! Wecksell DHjort 33 (1862). Lugna dej, gosse. Svalka dej me en grogg i ställe. Fogelström Vakna 185 (1949).
a) åstadkomma l. framkalla l. skänka (en känsla l. förnimmelse av) svalka; vara l. kännas sval l. uppfriskande; kyla (behagligt); i sht opers. Jag kunde dricka ut sjön derute, utan att det svalkade. Börjesson C12 68 (1858). Han .. drar med händerna över det daggvåta gräset på någon hundraårig grav, stryker sig i ansiktet, det svalkar skönt. Martinson KärlekKr. 67 (1947). Det svalkar med en kall dryck. IllSvOrdb. (1955). Det svalkar med ett bad på heta sommardagar. SvHandordb. (1966).
b) (numera bl. ngn gg i vitter stil) bli sval(are); särsk. om väder l. del av dygn o. d.; äv. opers. Det började svalka mot aftonen. Björnståhl Resa 1: 126 (1770). Wädret swalkar. Sahlstedt (1773). Nu svalkar kvällen / nu komma djuren fram / till sina vattenställen. Sjöblom Spärreld 22 (1936). När det svalkade mot kvällen. HågkLivsintr. 23: 24 (1942).
1) bli sval(are); svalna; särsk. om väder(lek) l. del av dygn l. årstid o. d.; äv. opers. The hörde Herrans Gudz röst gångandes i Lustgårdenom, tå daghen swalkades. 1Mos. 3: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: begynte svalkas). Linet måste några dagar kalna, eller swalkas innan det bråkas. Salander Gårdzf. 244 (1758). Skall jag väl egna min sång åt höstens härjande stormar, / Och åt den vård landtbruket begär, när sommaren svalkas? Adlerbeth Buc. 63 (1807). Som när mot kvälln det bland syrener svalkas. Levertin NDikt. 6 (1894). Allt som kvällen svalkades kröpo litrarna fram. Siwertz Barn. 92 (1915). Vi .. vandrade sen dagen svalkats omkring i de trånga gränderna. Wigforss Minn. 2: 195 (1951). — jfr AFTON-SVALKAS. — särsk. (i sht i vitter stil) bildl., särsk. liktydigt med dels: upphöra l. avta, dels: svalna l. (särsk. om eld) falna. När tijden nalckas Alt haat plä swalckas. Celsius Ordspr. 12: 99 (1714). Med tiden swalkas wäl den (kärleks)eld, som nu så häftigt brinner. Nordenflycht QT 1745, s. 82. Sedan Hume’s arbeten .. blefvo bekanta, svalkades den allmänna skepticismen. Geijer I. 5: 89 (1811). Alla häftigare sinnesrörelser swalkas: alla orena lustar förqwäfwas. Hagberg Pred. 1: 23 (1814). Skall jag ett festtal tända, / en hymn till livet sända — / tankarna svalkas … Jag hör hur han (dvs. en drake som håller skalden fången) nalkas / och lägger sig tyst i en ring. Sjöberg Kris. 108 (1926).
2) (†) svalka sig; äv. mer l. mindre bildl. O Herre Gudh som .. i titt heliga Eva(n)gelio .. öpnat såsom en .. lefwandes Kiälla, thär aff wåra Siälar vnder tins wredes och Lagsens heta sig swalkas kunna. Emporagrius Cat. G 6 a (1669). Trenne systrar, yra, sköna, / komma hit (till insjön) i dag att skalkas, / sola sig på mattor gröna / och i blåa böljor svalkas. Wecksell SDikt. 54 (1858).
V. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk användning. — särsk.
1) motsv. I, III b: som svalkats l. blivit sval(are). Efter Badet .. skal man ther på gifwa .. (spädbarnet) Dricka, för än thet är wäl swalkat. Schroderus Modersch. 172 (1642). Låt kooka socker .. lägg där Oranie blomma uthi, då dhet är lijtet svalkat, rör dhet medh en skedh. Rålamb 14: 138 (1690). Schultze Ordb. 5233 (c. 1755).
2) motsv. I, II 1 slutet, III b. Nyss aftonrodnans blick utgöt en svalkad dag / Vid hela nejdens fröjd i sälla hjonelag. Bellman SkrNS 1: 292 (1789). Om här en svalkad sol, i sluttning af dess strålar, / Ej mognar silkets växt, ej purpurns snäcka målar. JGOxenstierna 2: 38 (1796, 1806).
3) (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv., motsv. I 3, II 2, III b, särsk.: som upphört l. avtagit o. d. När .. min andra sorgehetta skulle tyckas wara swalkad, uptändes hon efter några månader tredje gången. Nyrén Charakt. 29 (c. 1765). Har min Gudaförmåga då tröttnat, / Eller mitt svalkade hat från hämdens fordringar afstått? Adlerbeth Æn. 177 (1811). Ifren (hos Nils Dackes folk) är ännu icke nog svalkad för att tillåta förslaget om en underhandling med Gustaf (Vasa). Granberg Dram. 64 (1811).
VI. ss. vbalsbst. -ning, motsv. I, II 1, III, särsk. motsv. II 1, om handlingen l. förhållandet att svalka l. svalkas; äv. konkret(are), om enskild omgång av svalkande; äv. bildl. J måsten .. slemma och demma medh .. (den rike mannen) i helwetet, ther han icke kan bekomma en wantsdroppa til swalkning i sinne stoora pijna. PJGothus Savonarola SyndSp. H 3 a (1593). Swalkning, köling, wederqwekning. Linc. Rrr 5 b (1640). (Kristi mun) hörs uti sin ängst sig öfwer törst beswära, / Här öser hiertat ut en swalknings öfwerflöd. Brenner Pijn. 121 (1727). O, att min diktnings flöde‚ / må kunna bjuda på, / likt skogens friska källa, / en svalkning då och då / åt vandrare, som (osv.). Törnqvist Skymt. 70 (1910). Fulla flaskor, som stodo till svalkning med etiketterna halvt bortsköljda. Taube BöljBlå 98 (1920). (Hunden) Tossi har lagt sig till svalkning på ett lagom blött ställe och ligger och flämtar i solgasset. SvNat. 1936, s. 101.
1) till I 1, II 1, med avs. på person l. ngt sakligt: (snabbt) göra (behagligt) sval(are), kyla av; förr äv. med avs. på hetta: bringa att upphöra l. avta. Svalka af hettan. Widegren (1788). Susen stolt Italiens lunder, / vittnen till vår träldoms stunder, / snart med segerns krans, den frida, / blodig panna svalken af! Wecksell SDikt. 88 (1859). Regnet svalkade av luften. SvHandordb. (1966). Hon svalkade av sig med ett bad. Därs. jfr avsvalka.
2) (numera mindre br.) till IV 1: bli svalare, svalna av. Mot aftnarne svalkas alltid luften betydligt af. Wachtmeister Tur. 149 (1880, 1885).
(I 1, II 1, III b) -RUM. rum (se rum, sbst.3 1) där ngt kan göras svalt l. bli svalt l. rum att svalka sig i. När wij Gudz gåfwor up uhr diupa jorden gräfwa / Går folket nakne där i en olidlig heta / Och nödgas offta nog godt swalkrum effterleta. Geisler BergzmLyckönsk. 8 (1719).
B (numera bl. tillf.): (I 1, 2) SVALKE-BAD. bad som svalkar, svalkande bad. Jag hade låtit mig .. beställa / Et swalkebad vti min trägårds springekälla. Kolmodin QvSp. 1: 422 (1732). Carlén Skuggsp. 1: 421 (1861, 1865). —
-DRICK. (svalk- 1650—1688. svalke- 1650—1732) (†) till I 1, 2; jfr -dryck. Dhen som begiärte swalkedrick, fick godh Brunshwijckz Mumma. HSH 22: 242 (1650). Syra kokad i Watn gifwer .. en god Swalke-Drick. Block Ludwig 20 (1717). Kolmodin QvSp. 1: 46 (1732). —
-DRYCK. (svalk- 1734—1844. svalke- 1674—1948) till I 1, 2: dryck som svalkar, svalkande dryck. Sylvius Mornay 5 (1674). Karlarne .. tilbringa natten .. med drickning af söta winer, swalk-dryckar och caffe. GT 1787, nr 57, s. 3. Inom läkekonsten har hallonsaften vunnit en vidsträckt användning som svalkedryck vid feber- och inflammationssjukdomar. Randel KällKök 221 (1928). Höet stackas och bärgas i juni och man törstar i solgasset efter en svalkedryck. Näsström FornDSv. 2: 236 (1948). särsk. mer l. mindre bildl. (Den sjuke skalden till vågen:) När smärtans heta lågor i mig brinna, / O! med din svalkdryck då mig vänligt möt! CFDahlgren 2: 139 (1844). —
(I 1, 2) -KYLA. (†) kyla som svalkar, svalkande kyla; anträffat bl. bildl. Mot hetan, du då får en liuflig swalke-kyla, / Af Jesu nåd. Kolmodin QvSp. 2: 154 (1750). —
(I 1, 2) -TÅR. tår l. sup o. d. som svalkar, svalkande tår. Ack! Om du girigbuk, den Gubben nu fått skåda, / .. Som kanske ren hos Gud, mot dig ett vittne bär, / At du kort för hans död ej gittade benåda, / Hans törst en svalke-tår. Bellman Gell. 43 (1793). Vi sleto som trälar och fingo vårt vederlag: en liten svalketår då och då. Fjelner SkMannLd 68 (1935).
C (†): (I 1, 2) SVALKO-BÄCK. bäck som svalkar, svalkande bäck. Allehanda strömmar och swalkobäckar. Schück Wivallius 1: 153 (i handl. fr. 1631).
Spalt S 14779 band 32, 1998