| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SUSSA sus3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (numera mindre br.) vyssa (ngn, i sht ett barn) till sömns. Sussa .. et barn. Lind (1749). Auerbach (1913).
2) (vard.) om person, i sht barn: sova (gott), sova (sött); slumra (lugnt); stundom närmande sig bet.: snusa; äv. bildl. Holmberg 645 (1795). Endast sussandet från de sofvande höres. SDS 1901, nr 26, s. 3. När farbror Thimgren vid tolftiden gick upp för att sussa (osv.). Dagen 18⁄7 1915, s. 4. Till ressällskap hade vi .. ett par nunnor, som sossade så sött, att den ena tappade huvudet på min axel. Cederschiöld Artist. 7 (1915). Vid den tid på dygnet, då småttingarna i varje svensk familj för länge sedan i timmar sussat sött på sitt öra. Rogberg Två 130 (1929). Hur står det egentligen till med det så kallade världssamvetet? Trots allt oväsen från bomber och kanoner sussar det alltjämt lugnt och stilla. Zetterström VärldHj. 204 (1942). Det var ganska tyst. Folk låg väl och sussade och tog det söndagspiano. Höijer Solv. 280 (1954). särsk.
a) i uttr. gå och, äv. att sussa, gå till sängs, gå o. lägga sig. Weste (1807). Sen gick jag tillbaks igen, när han hade gått och sussat. Lo-Johansson Kungsg. 418 (1935).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. sussa frukost, ta sig en lur efter frukosten, sova på frukosten. En liten jäntunge som ligger och sussar frukost i kammarn. Holmström Benj. 80 (1932).
Spalt S 14697 band 32, 1998