Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURMULING sɯ3r~mɯ2liŋ, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[till SUR-MUL l. SURMUL(EN) l. förb. sur mule (jfr språkprovet 1690 under SUR, adj. 3 a β)]
(numera bl. tillf.) surmulen (se d. o. 1) person; surpuppa o. d. Lind (1738). En okänd ung debuterande .. (kåsör), som av surmulingar har förhandsbedömts som ”intelligenssnorkig”. SvD 24 ⁄ 8 1976, s. 10.

 

Spalt S 14654 band 32, 1998

Webbansvarig