Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUJETT l. SUJET (syschä Gynther ConvHlex. (1848), Dalin 713 (1871: uttalas vanl. sysjätt´)), adj.
Ordformer
(sujet 1792—1872. sujett 1872—1891. syjetta, pl. 1831)
Etymologi
[av fr. sujet (i uttr. sujet à quelque chose), av lat. subiectus, underkastad (se SUBJEKT, adj.); etymologiskt identiskt med SUJET, sbst.1 — Jfr SUJETTERA]
(†) i uttr. sujett för (sjukdom), utsatt l. benägen l. fallen för (sjukdom). (Nödvändigt) för alla dem som vilja skrifva Smäde-Luntor, är at, ehuru sujet man naturligen kan vara för gallsjuka och fureurer, dock för all del icke rasa offenteligen. Thorild (SVS) 3: 195 (1792). Fyllhundar tyckas hufvudsakeligen vara syjetta för choleran; de blifva sällan eller aldrig friska. NNordenskiöld (1831) hos Berzelius Brev 11: 128. WoJ (1891).

 

Spalt S 14484 band 32, 1997

Webbansvarig