| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUCKUMBENT, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
(†) person som dukat under l. måst ge upp (inför ngt övermäktigt); person som förlorat l. misslyckats (i kraftmätning o. d.); särsk. om förlorande part i rättegång. När denne Saak .. blifwer afgiort och slutat, så skall Succumbenten betala. VDR 1702, Verif. 306. En del (av kvinnorna) forklarade sig .. för Triumphanter, en del för Succumbenter. Dalin Arg. 1: nr 11, s. I 3 b (1733). Så blef .. ej annat råd öfrigt för succumbenterne än foga sig, och erkänna wahlet. Tilas Ant. 1: 14 (1765).
Spalt S 14412 band 32, 1997