Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÅTE stå3te2, äv. STÅT stå4t, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ståt 1757—1901. ståt- i ssg 1784 (: Ståt-skälen, sg. best.) osv. ståte 1914 osv. ståten, sg. best. 1757 osv.)
Etymologi
[sv. dial. ståte, ståt; sannol. till STÅT, sbst.1, med tanke på att hanen är den största sälen i Sv.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hane av gråsäl; i sht förr äv. allmännare, om art av sälsläktet, särsk. om Halichoerus grypus Fabr., gråsäl. Uti Åbo Skjären .. skola finnas (fyra slags sälar) under namn af Grå Sjähl eller Ståt, Morunge, Wikare och Nattare. BtVLand 1: 14 (1757). Den gamla gråsjälshanen kallas ”ståt” och ungen ”kut”. Uppl. 1: 132 (1901). Lotsen sköt en väldig ståte, en gråsälshanne. DN 5⁄9 1968, s. 16. — jfr MELLAN-STÅT.
Ssg (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STÅT-SÄL. = ståte. VetAH 1784, s. 84. (Den äldre hannen bland gråsälarna) kalllas .. ibland Ståt-Själ i Roslagen. Lilljeborg Däggdj. 718 (1874).

 

Spalt S 13907 band 32, 1997

Webbansvarig