Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUR, adj.
Ordformer
(stuur)
Etymologi
[sv. dial. stur, trumpen, sorgmodig, lömsk, sur o. d.; motsv. nor. dial. stur, mlt. stūr(e), hård, avvisande, egensinnig; dyster, vresig (lt. stuur, styv, stel, motspänstig, stram, upprätt, ståtlig), mnl. stuur, barsk, sträng, hård, fht. stūr, stor, stark (t. stur, sturr, styv, motspänstig, hård); äv. motsv. sanskr. sthūrá-, grov, tjock; i avljudsförhållande till stammen i STYRE o. STYRA. — Jfr STURA, v.1, STURE, STURIG, STURRISK, STURSK]
(†) sorgsen l. missmodig l. nedstämd. Dahlstierna (SVS) 117 (1698).
Avledn.: STURHET, f. (†) sorgsenhet l. missmod. Hennes förra Lust och Löje / Är wändt i Stuurheet och i Tyst onöje. Dahlstierna (SVS) 228 (c. 1696). —
STURIG, se d. o.

 

Spalt S 13328 band 31, 1993

Webbansvarig