Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUMPIG stum3pig2, adj.1 -are. adv. -T; förr äv. STUMPOT, adv. =.
Ordformer
(-ig 1669 (: Stumpiga, pl.) osv. -ot (-ott) c. 16451767)
Etymologi
[sv. dial. stumpig, stompete; liksom ä. d. stumpet, stompet (d. stumpet) av mlt. stumpic (anträffat bl. i avledn. stumpicheit, andlig slöhet) l. t. stumpfig, stumpig, till stump resp. stumpf (se STUMP, adj.). — Jfr STYMPIG]
1) (numera i sht i vissa trakter, ngt vard.) motsv. STUMP, adj. 1: (liksom) tvärt avhuggen l. avkortad; (mycket) kort; äv. (om kvast): gm nötning avkortad, utnött. Stundom skeer thet Håren (på hästen) icke willia Wäxa, uthan blifwa stumpota. IErici Colerus 2: 269 (c. 1645). En stumpot qwast. Spegel GW 103 (1705). Den der svarta lilla stumpiga schalen. Wetterbergh Penning. 136 (1847). En löjligt liten fårhund utan ben, med pipskägg och en liten stumpig svans. Atterbom Walpole Jer. 34 (1924). Några av .. (elefanterna) ha halkat i trängseln. Deras stumpiga fötter ha plöjt upp meterlånga fåror. Dahlin SvartL 180 (1934). Forss VindBlås. 174 (1942; om fartygsmaster). Östergren (1948; betecknat ss. mindre vanl. o. ngt vard.). — särsk. i överförd l. bildl. anv., i fråga om tal: kort l. tvär l. kärv l. korthuggen o. d.; äv. ss. adv.: kort l. tvärt l. abrupt o. d.; äv. i fråga om uppträdande: kort l. kyligt o. d. Rörek war .. fåtalig, och swarade kort och stumpot, til thet som man frågade honom. Peringskiöld Hkr. 1: 487 (1697). (Sv.) Ett stumpigt tal, (lat.) oratio abrupta. Ihre (1769). Visst är det, att baron Munck blifvit på det sistnämnda stället (dvs. hovet i Berlin) ganska kallt och stumpigt emottagen. Ahnfelt HofvLif 3: 27 (i handl. fr. 1796). ”Ni är ju argentinare, señor?” ”Nâo!” svarar brasilianen stumpigt. Högberg Jim 147 (1909). — särsk.
a) om tand: (gm karies nedsliten,) kort o. stumplik, som bara utgör en stump. Så swårt en stumpig tand then hårda nötten biter. Kolmodin QvSp. 1: 477 (1732). Såcker omåttliga brukt, gör svarta och stumpota tänder. Nicander GSann. 126 (1767).
b) i pl., om ord: korta (se KORT, adj. 4 a), få. Ekman Siönödzl. 123 (1680).
2) (†) motsv. STUMP, adj. 2: slö l. trubbig l. ovass. Hoptals samlas i all rum / Stumpiga Swärd, och rostiga Spiut. Lindschöld Gen. B 4 b (1669). När Månens horn något efter nytändningen synas slöda och stumpiga och lika som igenom en dimba (blir det regn). Hofcal. 1739, s. 46. Slipa en stumpot värja. Schultze Ordb. 5164 (c. 1755). Ekblad 415 (1764). — särsk. (†) bildl., om förstånd: slö (se SLÖ, adj.1 2) l. avtrubbad l. svag o. d. Schultze Ordb. 5164 (c. 1755).
3) (†) motsv. STUMP, adj. 4, om vinkel: trubbig. VetAH 1751, s. 46.
Avledn.: STUMPIGHET, r. l. f. [jfr mlt. stumpicheit, andlig slöhet, t. stumpfigkeit] (numera föga br.) till 1: korthet. Weste (1807). Björkman (1889).

 

Spalt S 13279 band 31, 1993

Webbansvarig