Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STRUMÖS strɯmö4s, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. strumös, eng. strumose, fr. strumeux (f. -euse); av lat. strumosus; avledn. av STRUMA]
(numera föga br.) med.
1) som har (symtom tydande på) struma; behäftad med struma. Tholander Ordl. (1872); möjl. till 2. Strumös, (dvs.) behäftad med struma. Ekbohrn (1904). Barn av strumösa föräldrar. SvD(B) 5/5 1929, Söndagsbil. s. 8. Om sjukdomarna drabbar en tidigare normal eller en strumös körtel, har man anledning vänta sig olikheter både i det kliniska förloppet och i den anatomisk-histologiska bilden. NordMed. 1955, s. 1602.
2) om sjukdom: som är strumaartad l. som påminner om struma; äv.: som beror på l. härrör från struma. Hygiea 1842, s. 39. En strumös förstoring av sköldkörteln. Jundell Barn. 2: 244 (1927).

 

Spalt S 12780 band 31, 1991

Webbansvarig