Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STARR star4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(star- i ssg 1738 (: star-ögd). starr 1675—1930)
Etymologi
[av t. starr, motsv. nl. star; jfr mht. sterre, stärr (t. dial. sterr); sannol. ombildning av det adj. som föreligger i mlt. star(e)blint (se STARRBLIND) o. i mnl. stær (nl. staar), styv, stirrande, under anslutning till (mh)t., (m)nl. starren (se STARRA) resp. till det v. som föreligger i mnl. sterren, sidoform till starren]
om öga l. blick: stelt l. orörligt stirrande (förr äv. i uttr. starr med synen, om öga: stelt stirrande); numera bl. (föga br.) allmännare l. bildl.: stel l. styv o. d. Itt vanckfult öga starrt med synen blijffver. Westhius Vitt. 12 (1675). Af .. häpenhet blef starr hwar qwittrand tunga. Browallius Holbg 34 (1744). Förskräckelsen är sedd med starr och omhvälfd blick; / I yrsel, där hon far, hon bryter leders skick. Gyllenborg Bält 98 (1785). Enstaka, väldiga ekar, monumenten över drunkningskatastrofen, höja alltjämt sina knotiga armar (över den konstgjorda sjön) i starr protest mot syndafloden. Frosterus Jord. 90 (1930). I starr och valhänt glidflykt mellan ansträngda serier vingslag .. halka tunga pelikaner .. utmed de glasglatta dyningskrönen. Därs. 117.
Ssgr (numera föga br. Anm. Ssgrna starr-synt, -ögd kan äv. hänföras till starra ssgr, ssgn -ögd äv. till starr, sbst.2; jfr starra ssgr): STARR-KATOLSK. hårdnackat l. halsstarrigt l. envist katolsk. Mitt i det starr-katholska tyskland. Bremer Brev 3: 9 (1846). Därs. 26 (1847). —
-KRAMP. [jfr t. starrkrampf] (†) kramp åtföljd av förlamning. TLäk. 1835, s. 183. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 33.
Ssg (†): starrkramp-anfall. anfall (se d. o. 3 a) av kramp med förlamning. NVexjöBl. 1847, nr 46, s. 2. —
-SINNIGHET. [jfr t. starrsinnigkeit] (†) envishet l. halsstarrighet l. styvsinthet o. d. Strinnholm Hist. 4: 438 (1852). —
-SYNT, p. adj. [jfr fvn. starsýnn] (†) som har stelt stirrande ögon. Spegel (1712). Schultze Ordb. 4040 (c. 1755). —
-ÖGD, p. adj. [jfr ä. t. staaräugig, t. starräugig] som har stelt stirrande ögon, stirrande; förr äv.: starrblind. Den gemene Mann / Den i sin Häpnat, stint och Starrögd gapar på / Det, som mer Sällsynt kan än oNaturligt heta. Brenner Dikt. 1: 218 (1706, 1713). (T.) Staar-blind, (sv.) star-ögd, star-blind. Lind (1738; under staar). Bedövade fiskar, vilka starrögda flyta omkring på ytan. Melin AmazUrskog. 93 (1929).

 

Spalt S 11083 band 30, 1986

Webbansvarig