Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STAMMA stam3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -AN (i vitter stil, enstaka, Ekelund Väg. 51 (1919)), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(stam- c. 1635. stamm- 1587 osv.)
Etymologi
[fsv. stam(m)a, sv. dial. stama, stamma, båda i bet. 2; jfr (ä.) d. stamme, fvn. o. nor. dial. stama, fht. stam(m)ēn, alla i bet. 2; avledn. av STAM, adj.]
1) (†) motsv. STAM, adj. 1: bli l. vara ur stånd att röra sig fritt, bli l. vara stående på ett o. samma ställe, (fastna o.) stå stilla; anträffat bl. om grundstötande fartyg. Byanamnet (Stamnäs) säjes wara kommit ther af, at fartygen uti Helsingabotn .. här stadnat och stammat. Broman Glys. 1: 180 (c. 1730).
2) motsv. STAM, adj. 2, om person: på grund av (på krampartad sammandragning i talorganen beroende) talfel låsa sig vid artikulation av ett visst ljud (i sht ett explosivt konsonantljud) l. en viss ljudföljd i talkedjan o. därefter (gm viljeansträngning, ofta under beledsagande av medrörelser) bringa den låsande mekanismen att släppa varvid ett mer l. mindre häftigt framstötande av ifrågavarande ljud(följd) å-stadkommes (vanl. på så sätt att ljudet resp. ljudföljden omotiverat (o. i förvrängd form) upprepas ett antal gånger i tät följd efter varandra); äv.: under upprepat sådant beteende tala; äv. allmännare l. hyperboliskt l. bildl., i fråga om att (på grund av iver l. osäkerhet l. förlägenhet l. sinnesrörelse l. rädsla o. d.) bete sig i sitt tal på ett sätt som liknar l. erinrar om ovannämnda beteende, särsk. dels i fråga om att (hackande l. stötande) upprepa ett ljud l. en ljudföljd l. ett ord ett antal gånger omedelbart efter varandra, dels i fråga om att tala otydligt l. osammanhängande l. att söka efter orden l. sväva på målet o. d. (i vissa anv. äv. närmande sig att beteckna ngn ss. försagd l. blyg l. rädd o. d.); ss. vbalsbst. -ning (stundom äv. -ande) äv. konkretare, dels om talfelet l. lytet att stamma (i ovan angiven bet.), dels om ljud l. ljudföljd(er) som artikuleras under stamning; äv. (numera i sht i vitter stil) i överförd l. bildl. anv., om ngt sakligt, särsk. (se e) om tunga; jfr STAMLA. Han stammar, så att man har svårt att förstå honom. Hennes stamningar var nästan outhärdliga. Helsingius Ff 5 a (1587). Jag har .. talt med .. (Swedenborg) om Dess systeme; men gubben ær ganska oredig; stammar litet och uttrycker sina confusa tankar på ett lika confust sætt. KyrkohÅ 1926, s. 352 (i handl. fr. 1769). Nå, stå ej längre der och stamma; / Säg nu stor tack, och tag farväl. Nordforss Matr. 21 (1799). (Trädgårdsmästaren) stammade på ett besynnerligt vis .. Stamningen bestod ej uti att omsäga ord eller stafvelser, utan han började vanligtvis sitt tal, isynnerhet om han hade brådtom, med något, som kan uttryckas med ”tytten, tytten, tytten”. Lilljebjörn Minn. 127 (1874). 4:de året intogs .. under vårtermins förlopp (vid en privatskola för handikappade) en tredje (elev), hvilken led af stammande. Alopæus Abnormsk. 25 (1889). Med dessa betraktelser och bekännelser inträder jag i edert samfund, där förklarligt nog hvarje nykomling stammat, då han måst stafva ihop sin egen ringhet. Sander i 3SAH 4: 13 (1889); jfr b α δ’, c γ β’. Hjärtanas tärande nöd och själarnas snyftande stamman, / formad till flammande ord. Ekelund Väg. 51 (1919). Rektorn, som stammande av sinnesrörelse var föga lämpad att leda ett förhör. Bergman Mark. 171 (1919). Stamning har tydligen ofta en ärftlig grundval. Hofsten Ärftl. 2: 239 (1931). Vilma har den lugnaste röst jag vet, en sån där klar röst utan brådska eller stamning i. Aronson Byar 127 (1937). — jfr EFTER-, FRAM-STAMMA. — särsk.
a) i ordspr. Den som stammar, plär ljuga. Rhodin Ordspr. 22 (1807). En .. stammande .. förstår den andra bäst. Därs. 49; jfr: En som stammar förstår den andre bäst ((dvs.) människor med samma brister förstår varandra). Holm Ordspr. 311 (1964).
b) i förb. med obj.
α) med avs. på ngt sakligt, dels språklig yttring o. d. (ljud l. ord l. mening o. d.): stammande framsäga l. tala l. yttra, dels (i vitter stil) känsla l. sinnesstämning o. d.: stammande uttrycka l. tolka; äv. bildl., särsk. dels om eko, dels om ngt som ger eko (särsk. om mur): upprepa l. repetera. Dessa murar stamma / De suckar (som) kärlek .. drar. Lidner (SVS) 1: 208 (1781). Jag gråter, jag sjunker ned och stammar min tjusta förvåning för den, som skapat vår verld. Enbom Gessner 34 (1794). Filomela slår sin sång, / Och echo stammar än en gång, / Och än en gång hans bön. Runeberg (SVS) 2: 27 (1824). Han stod en lång stund förbryllad och stammade några obegripliga ord. Dens. 4: 213 (1834). Pappa Rebolledo stammar ett ursäktande svar. Idun 1888, s. 387. En sådan afton skulle Werther kastat sig raklång i gräset och stammat saliga dityramber upp mot den kristalliska stjärnskymningen. Johanson SpeglL 31 (1911, 1926). Tack för att Tord kom, sade hon. — Jag ville … jag tänkte … stammade han. Krusenstjerna Pahlen 7: 55 (1935). — särsk.
α’) i uttr. stamma något om (det l. det), stammande (fram)säga l. yttra något gällande l. vidrörande (det l. det); ofta (i sht ngt vard.) i allmännare l. hyperbolisk l. bildl. anv. Han kom inrusande på polisstationen och stammade något om överfall. Hon bleknade och stammade något om att han bara lånat det, inte tagit det. Östergren (1945). Hon blev alldeles utom sig när .. (sonen) nu en dag stod där i dörren och stammade något om att han förlovat sig med en flicka. Siwertz Tråd. 25 (1957).
β’) (numera bl. i vitter stil) i förbindelse med indirekt obj. angivande för l. till vem ngn stammar ngt; i sht mer l. mindre bildl., särsk. om harpa (se HARPA, sbst.1 2), i fråga om att svävande på målet av osäkerhet inför uppgiften l. av blygsamhet l. sinnesrörelse o. d. dikta berömmande ord till ngn. Unna, o Vatten! min harpa dig stamma / Från klingande strängar ett festligt beröm! Stagnelius (SVS) 2: 109 (c. 1820).
γ’) (numera i sht i vitter stil) allmännare l. hyperboliskt l. bildl., med avs. på ett främmande språk som den gm subj. betecknade blott ofullständigt behärskar, i fråga om att på ett stapplande l. osäkert l. mer l. mindre svårförståeligt sätt (kunna) tala detta. Ehuru jag nu temligen begripligt stammade hennes språk (dvs. franska), var dock vårt samtal vida mindre lifligt än då vi förut blott talade genom blickar. Palmblad Nov. 2: 35 (1819, 1841).
δ’) (†) oeg. l. bildl., med avs. på ord l. stavelse, i fråga om att (vid skolövning i att lära sig läsa) på ett om stamning erinrande sätt framsäga o. upprepa i ordet osv. ingående ljud l. ljudföljd(er); äv. ss. vbalsbst. -ning, i absolut anv., konkretare, om verksamheten l. metoden att förfara på angivet sätt vid skolövning i innanläsning; jfr c γ β’. Staafningen ok stamningen hoos barnen. Columbus Ordesk. 54 (1678; uppl. 1963). Låtom oss .. stamma dem (dvs. de hos barnen tidigast uppträdande orden l. stavelserna) med några variationer, så kunna vi derpå öfvergå till de mångstafviga orden. Wallengren EnHvarProf. 7 (1894).
β) (numera bl. i vitter stil) med avs. på person l. personligt tänkt väsen l. dyl.: stammande (fram)säga l. yttra namnet på l. tilltala l. anropa l. åkalla o. d. Stammaren skall stamma honom (dvs. Jesus), / Och sångarn sjunga. Thomander 1: 672 (1839). Dig (dvs. ödet) hans tunga (dvs. diktarens) stammar, af skräck förlamad, / dig med iskall fasa hans hjärta känner, / dig hans öga hissnande ser i stjärnors / tigande ringdans. Rydberg Dikt. 2: 108 (1891).
c) i förb. med prep.-adverbial.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. stamma med tungan, utveckla stammat (se d) tal med tungan, stamma; jfr e. (En drucken kan inte föra ett samtal) utan med Tungan stammar, läspar och bubblar, och kan icke ett Ord wäl framföra eller tala. Fernander Theatr. 73 (1695).
β) i förb. med prep.-adverbial inlett med om: stammande yttra sig l. tala om (det l. det); äv. (o. numera vanl., i sht vard. l. slangfärgat) allmännare l. hyperboliskt l. bildl., i fråga om att yttra sig osv. om ngt på ett osäkert l. tveksamt l. försiktigt l. räddhågat l. otydligt l. osammanhängande sätt. Lijkwäl haffuer thenna närwarande och andra Historia, sampt månge Skrifftennes Witnesbörder, giffuit oss tilfälle ther om (dvs. om evighetslivets innebörd) någhot handla och stamma, kundgöra och förtälia så myckit oss .. är vtaff Gudz ord vppenbart. Phrygius HimLif. 57 (1615). Med brustna ögon famlade .. (Birgittas make) efter ringen på ditt finger och stammade om, att hans kärlek skulle öfverlefva döden. Heidenstam Birg. 44 (1901). ”Vad är det han stammar om? Jag begriper inte vad han säger”, klippte den skarpa rösten i, den som måste tillhöra anföraren för truppen. Strömholm Fält. 8 (1977).
γ) i förb. med prep.-adverbial inlett med på.
α’) med adverbialets huvudord betecknande ljud l. stavelse l. ord o. d., i uttr. angivande att ifrågavarande ljud osv. utlöser (har en (stark) tendens att utlösa) gm subj. betecknad persons stamning; i sht förr äv. bildl., i uttr. betecknande persons ältande av ngt utan att komma till något resultat l. till klarhet o. d. Stamma på klusilerna. Stamma på vissa ord, på vissa stafvelser. Weste FörslSAOB (c. 1817). På detta mysterium (dvs. friheten som filosofiskt problem) hafva vi nu stammat nog. Geijer I. 8: 94 (1835).
β’) oeg. l. bildl., med adverbialets huvudord betecknande bokstäver, i uttr. angivande att ngn vid övning i att lära sig läsa på ett stammande sätt framsäger o. upprepar dessa; jfr b α δ’. Den ene stammar länge på de första bokstäfwerna, en annan förkofrar sig och tager det med lätthet före, som till fullkomligheten drager. Thomander Pred. 2: 500 (1849).
d) [jfr b, c (α, γ)] (numera i sht i vitter stil l. i fackspr.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som frambringas stammande l. under stamning- (ar). Med stammadt tal och uttryckslösa blickar / Så svarade den urgamla Anarken (dvs. Chaos): / Jag känner dig (dvs. Satan). JGOxenstierna 4: 75 (1815).
e) [jfr c α] (numera i sht i vitter stil) i överförd anv., om tunga, i fråga om att denna låser sig l. fastnar vid artikulation av ett visst ljud l. en viss ljudkombination; äv. (o. numera bl.) betecknande att ngn stammar (äv. i utvidgad anv., med huvudord betecknande läppar); äv. (jfr f) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Dryckenskap vållar, att) Tungan stammar och bubblar. Fernander Theatr. 363 (1695). En stammande tunga. Schultze Ordb. 4875 (c. 1755). I detta ögonblick inträdde grefvinnan Augusta .. hennes tunga stammade, då hon frågade efter sin far. Bremer Pres. 236 (1834). Ja väl, genom stammande läppar och på ett främmande tungomål skall han (dvs. Gud) tala till detta folk. Jes. 28: 11 (Bib. 1917). Ty huru mänskotungor än må stamma, / I veten väl att Sanningen är en. Runeberg Bröd. 6 (1931).
f) (numera i sht i vitter stil) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr e), i överförd anv., om språklig yttring (ord l. tal o. d.) l. röst l. känsla l. sinnesstämning o. d., liktydigt med: som stammas, stammad (se d); stundom äv. övergående i oeg. l. bildl. bet.: svävande l. osäker, förr äv. (särsk. om förklaring): tvivelaktig l. misstänkt l. icke trovärdig. K. Johans förklaring .. är nog stammande, då han säjer i sit bref til Hertigen .. at han gerna skickat någre tilförlitelige personer, at bivista K. Eriks (XIV) krankhet, om han den i tid .. fådt weta. Dalin Hist. III. 2: 82 (1762). Widegren (1788; om röst). Greven hetsade småningom upp sig till en darrhänt och stammande entusiasm. Siwertz Sel. 2: 95 (1920). Tystnaden fylldes av harklingar, stammande ord och snyftningar. Spong Sjövinkel 438 (1949).
g) (†) oeg. l. bildl., om barn (som lär sig tala): lalla l. jollra; jfr STAMLA. Thet barnet som är twegge åhra lärer gåå, och taar så på til at tala och stamma. Schroderus Comenius 230 (1639; t. texten: lallen).
h) [förfaringssättet har liknats vid stamning] (numera mindre br.) boktr. bildl., ss. vbalsbst. -ning, vid maskinsättning, om (arbetssätt kännetecknat av) verksamheten att medelst tvära o. häftiga anslag av sättmaskinens tangenter sätta ett (par) ord med mycket stor hastighet o. därefter göra en paus, o. sedan upprepa samma förfaringssätt vid nästa (par) ord osv. hela raden igenom. Det gäller att behärska sina fingrar, så att de inte falla in i ”stamning”, utan fortsätta till dess raden är utsatt. NordBoktrK 1915, s. 374.
Särsk. förb. (till 2): STAMMA EFTER10 32, äv. 40. stammande säga efter (ngn l. ngt). Östergren (1945). jfr efterstamma.
STAMMA FRAM10 4. stammande (förr äv. om barn: lallande l. jollrande) framsäga l. uttrycka (ngt); jfr stamma, v.3 2 b α. (Ett barn) ligger och leker i väplingen, och stammar fram sina första tankar. SvMag. 1766, s. 492 (t. orig.: stammelt Gedanken). När Konungen befaller dem öpna sina tankar häröfwer, stammar ändteligen Thorwid fram desza ord (osv.). Lagerbring 1Hist. 1: 235 (1769). Hon stammade fram en ursäkt, en förklaring. SvHandordb. (1966). jfr framstamma.
STAMMA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. stammande l. (allmännare l. hyperboliskt l. bildl.) under stakningar o. omtagningar läsa igenom (ngt). De landtmän, som på värdshusen stafvade och stammade igenom denna jakobinska skrifvelse .. blefvo förskräckta. Laurin Våld 37 (1910).
Ssgr (till 2): STAMNINGS-ANLAG~02 l. ~20. anlag för stamning. Hofsten Ärftl. 2: 240 (1931).
-BESVÄR. i form av stamning föreliggande besvär som ngn dras med. Östergren (1945).
-BOTARE. (tillf.) om person (läkare) som botar stamning, foniater. Svahn LbMuntlFöredr. 8 (1903).
-TENDENS. tendens till stamning. NordMed. 1968, s. 1004.
Avledn. (till 2): STAMMARE, sbst.2, m.//ig. [jfr d. stammer] person som stammar l. lider av stamning. Serenius 258 (1734).

 

Spalt S 10940 band 30, 1986

Webbansvarig