Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STADDRARE stad3rare2, m.; best. -en l. -n; pl. =.
Etymologi
[sv. slang staddrare, till staddra, lura, bedra, liksom stadda, lura, bedra, samhörigt med sv. o. nor. romani starda, stærda, lura, bedra; ävensom finl. romani stardo, gripen, fången, p. pf. till zigenarspr. astar, gripa, fånga, möjl. till roten i STÅ)]
(starkt vard.) bondfångare. Det fanns gott om staddrare, sluga bondfångare, som ofta (vid fickstöld) använde sig av en intet ont anande medhjälpare och arrangerade det så att denne blev syndabock i någon invecklad plan. Löfroth Crichton StTågrån. 45 (1976).

 

Spalt S 10749 band 30, 1986

Webbansvarig