Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPINKEN spiŋ3ken2, adj. -kne, -kna.
Etymologi
[sv. dial. spinken; jfr ä. d., nor. dial. spinken; samhörigt med SPINKIG, adj.2 — Jfr SPINSK]
(i sht i vissa trakter) spinkig. När en stackare prövar på spinkna ben / att lyfta från åkern för tung en sten. Ferlin Barf. 73 (1933).

 

Spalt S 9704 band 29, 1984

Webbansvarig