Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPETUM spe3tum2, r.; best. -en l. i best. anv. utan slutartikel; pl. -ar l. =.
Etymologi
[jfr t. spetum; av mlat. spetum, till en ffrank. motsvarighet till mnl. spiet, speet, spjut (se SPJUT)]
(förr) vapenhist. stångvapen med jämförelsevis bred stötklinga från vars undre del två symmetriskt uppåt-utåtböjda smala sidoklingor utgick, friaulerspjut; jfr RUNKA, sbst. Alm BlVap. 159 (1932).

 

Spalt S 9614 band 29, 1984

Webbansvarig