Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPEREL, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(sperel c. 1770—1771. sperellen, sg. best. c. 1770)
Etymologi
[sv. dial. sperel, spiril, spirel, kort svans, extremitet hos säl, späl, späle, kort svans; jfr nor. dial. speril, spærel, spærl, spæl, kort svans, smalt stycke, remsa; sannol. i avljudsförh. till fsv. sporþer, stjärt (se SPOL, stjärt)]
(†) på kvinnas huvudkläde: hörn (som av gift bars uppvikt, av ogift nedvikt). (En) berättelse om en löjelig distinction, på de så kallade hamp lärfts hufwudkläden, i förre seculo: Desse .. nyttjades af gifta qvinnor (i Stöde i Medelpad) med sperellen upp, (som de sade), eller upsatta hörn; men af ogifte med nedsläpt sperel. NorrlS 1—6: 58 (c. 1770). Hülphers Norrl. 1: 99 (1771).

 

Spalt S 9526 band 29, 1984

Webbansvarig