Publicerad 1983   Lämna synpunkter
SPARR, sbst.3, n., l. SPARRE, sbst.1, r. l. m.
Ordformer
(sparr 16121732. sparre 16791681)
Etymologi
[sannol. av fvn. sparr, n.; jfr lat. sparum, n., sparus, m., båda: spjut; besläktat med SPARRE, sbst.3, o. med fvn. spjǫr (se SPÄRR, spjut, lans); formen sparre har till genus o. form sannol. anslutit sig till SPARRE, sbst.3 — Jfr SPARID]
(†) lans l. spjut; särsk. i uttr. rida sparr, rida spärr. The Swänska .. togo en Munk .., then ther en gammal Krigzman warit hade, och satte honom på en stoor, stark och feet Häst, vthi harnesk wäl beklädd, och Sparr j Handen. Tempeus Messenius 176 (1612). Lät osz (dvs. kvinnorna) i enwigskamp wår armars styrcka pröfwa; / Lät osz få rida sparr, och bardagslekar öfwa. Kolmodin QvSp. 1: 238 (1732).
Ssgr (†): SPARR-RYTTARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 9199). [jfr t. speerreiter, spärreiter] ryttare beväpnad med spjut l. lans; jfr spärr-ryttare. OxBr. 9: 579 (1627). Schroderus Comenius d 12 b (1639).
-STAKE. lans l. spjut; jfr spärr-stake. Schroderus Comenius 713 (1639).

 

Spalt S 9192 band 29, 1983

Webbansvarig