Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SONDERLING son4derliŋ, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[av t. sonderling, avledn. av sonder, egendomlig (se SÖNDER)]
(numera mindre br.) särling; underlig ”kurre” o. d. Almqvist Hind. 147 (1833). Icke heller i .. (kvinno)-frågan var jag någon Sonderling eller idiot, utan som vanligt lite före min tid. Strindberg Brev 6: 133 (1886). Collinder SvOrdhjälp 109 (1968).

 

Spalt S 8870 band 29, 1982

Webbansvarig