Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLKIG sol3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SOLKOT, adj.; n. =.
Ordformer
(förr äv. så-, -lck-. -ig 1807 osv. -ot(t) 16391688. -ug 1666)
Etymologi
[sv. dial. sålkig, sålkug; till SOLK, sbst.3, o. SOLKA, v.1]
(kletigt l. klibbigt) smutsig, nedsolkad; i sht förr äv.: som solkar ner sig l. som innebär ett nedsolkande, snuskig. Offta twetta Ansichtet medh skärt watn, thet är renligit: Medh förlått (dvs. smink) bestrykat, thet är solkot. Schroderus Comenius 578 (1639). Han bar en vit skjorta som inte verkade solkig i kvällsljuset. Wästberg Kung. 419 (1955). — särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; förr särsk. om släkt, närmande sig bet.: lågättad. (Döden) Rycker så snart bort den, som ähr födder af Kongliga blode, / Som den födes af solkugan art, af grofva föräldrar. JWollimhaus Vitt. 4 (1666). Man följde hela hans (dvs. L. Wivallius) vargaliv, en dristig och solkig saga i kärlek och lögn. Björkman-Goldschmidt Minns 69 (1962).
Avledn.: SOLKIGHET, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara solkig. Weste FörslSAOB (c. 1817).

 

Spalt S 8725 band 29, 1982

Webbansvarig