| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOLFEGGIO sålfed4jå l. -fäd4jå l. -fej4– l. -fäj4– l. -ω, l. med mer l. mindre genuint italienskt uttal (sållfä´ddjiärr, pl. Dalin), r. l. m.; best. -n; pl. (numera bl. tillf.) -feggi (ConvLex. 7: 1360 (1837)) l. -feggier (JournSvL 1799, s. 764, WoJ (1891)) l. -feggior (Almqvist Brev 138 (1839), Beyer Sång. 36 (1887)).
(mus., numera bl. mera tillf.) solfège. JournSvL 1799, s. 764. Det skadliga missbruk, att nära vid eller under målbrottet, utan urskillning, låta Eleverna öfva sig i alla slags höga och djupa Solfeggier. Sånglära 6 (1814). Textlösa öfningsstycken för sången, hvilka för detta behof äro komponerade, heta Solfeggi. ConvLex. 7: 1360 (1837). Solfeggio .. (dvs.) Öfning i scalasång. Äfven sådana sångöfningar der endast vocaler eller ock de Italienska notnamnen begagnas i textens ställe. Höijer (1864). Derefter sjöngs (av eleverna vid en sånguppvisning) en två- eller trestämmig sång. Och till sist lemnades dem en tryckt solfeggio i notskrift, för att utröna deras förmåga i notläsning och taktindelning. Beyer Sång. 35 (1887). Två- och trestämmiga solfeggior sjöngos primavista. Därs. 36. Hon .. blef .. lärarinna .. vid konservatoriet, där hon även undervisar i solfeggio. 2NF 34: Suppl. 510 (1922). 2SvUppslB 26: 976 (1953).
Spalt S 8711 band 29, 1982