Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÖRPLA snœr3pla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. snörpla; sannol. till sv. dial. snörpa, prusta (se SNÖRP, sbst.3)]
(i vissa trakter)
1) snörvla; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. Då och då höres de stora djurens (dvs. flodhästarnas) snörplande, starka stämma. Sjöstedt Storv. 537 (1911).
2) med ett snörvlande ljud dra (ngt upp genom näsan). (Den siamesiska drottningen använder snus, som hon) med tillhjälp af ett U-formadt silfverrör snörplar upp genom näsan. Wilhelm SolLys. 78 (1913); möjl. särsk. förb.

 

Spalt S 8455 band 28, 1981

Webbansvarig