Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÄSA snä3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Sahlstedt SagTupp. 36 (1758) osv.) ((†) -er HH XXXIV. 2: 29 (c. 1715), Bellman Gell. 64 (1793)).
Etymologi
[sv. dial. snäsa; jfr nor. dial. sneisa, gliring, stickord; till SNÄSA, v. — Jfr SNÄSIG]
snäsigt yttrande, avsnäsning, reprimand, åthutning; äv. om stryk som ngn erhåller ss. åthutning; företrädesvis i pl.: snubbor, bannor, skäll, ovett o. d. Bemöta med snäsor. Få uppbära snäsor. Avfärda ngn med en snäsa. HH XXXIV. 2: 29 (c. 1715). Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der rödgölingen. Björlin Elsa 166 (1879; om stryk). Uppfostran blef snäsor och luggar, ”Gud som hafver” och vara lydig. Strindberg TjqvS 1: 10 (1886). Jag fick bara snäsor och ovett till svar, då jag bad att få låna en tidning. Lagerlöf Troll 2: 198 (1917, 1921). Kernell UtfGrönGob. 271 (1942).
Ssg, se snäsa, v.

 

Spalt S 8348 band 28, 1981

Webbansvarig