Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÄRPA snær3pa2, sbst.2, best. -an; pl. -or.
(numera bl. i skildring av ä. förh.) rännkula; i sht om grovt hagel (i sht använt vid vargjakt; jfr VARG-HAGEL). Snärpa (dvs.) Mindre kula. Rännkula. Leijonflycht (1827). Ofta har det vid de många vargjagterna i dessa trakter händt att ”den fule” flytt genom skyttelinien, helsad af flere skott och pepprad med många snärpor i kroppen. Wetterhoff Skog 2: 134 (1887). Jag tog mina grövsta snärpor. Siktade ännu längre och ännu omsorgsfullare än nyss. En apa kan man ju omöjligt bomma på med hagel, när den sitter still. Wilhelm Dvärg. 247 (1922). Klinckowström Minn. 1: 263 (1933). — jfr VARG-SNÄRPA.
Spalt S 8342 band 28, 1981