Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNYLLANDE, äv. SNILLANDE, p. adj.
Ordformer
(snill- c. 1755. snyll- 1555—1788)
Etymologi
[sv. dial. snillande, snyllande; vbalsbst. till det v. som föreligger i sv. dial. snylla, tjura, vara vid dåligt humör, skamset smyga (iväg l. undan); besläktat med sv. dial. snöla, snula, vara skamsen, skamset (snabbt) dra sig undan; av ovisst urspr.; jfr SNYLLEN]
(†) besviken l. (på grund av besvikelse l. förödmjukelse) förtretad l. missbelåten l. uppbragt; (häpen o.) skamsen. Effter .. (den skriftlärde) wiste Gudz wilia, och förnam doch, at wij icke kunne fulbordan, wardt han j sigh snyllande och bedröffuat. LPetri 2Post. 267 b (1555). Theras näät skola warda söndersliten, och alle the som sigh lata leya til at göra fiskadammar, skola gå snyllande. Dens. Jes. 19: 8 (1568). Wår Vice Præses gick fram och .. (lyckönskade rikskanslern o. riksmarsken). Wi (i prästeståndet) .. stodo snyllande och miszhagade att sådant skedde wårt Stånd till præjudice (emedan ståndet ej tillfrågats innan dessa ämbetsmän tillsattes). Loenbom HMärkv. 2: 23 (i handl. fr. 1660). Att Anders Snickare för någre dagar sedan kom in vti Hr Befal(ningsmannens) huus, warandes mycket snyllande, och då berättade, huruledes som Hr Kyrkioherden skiällt honom sampt Hr Befaln(ingsman) Dahlström och Rådman Oluff Runske för kyrkiotiufwar. VDAkt. 1695, s. 432. (Sv.) Gå snillande, (lat.) Pudere. Schultze Ordb. 4651 (c. 1755). Widegren (1788).

 

Spalt S 8262 band 28, 1980

Webbansvarig