Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNURKEN snur3ken2, adj. -ket; -kne, -kna; -knare. adv. -KET.
Etymologi
[fsv. snorkin (i bet. 1), sv. dial. snurken, snorken, hoptorkad, stött, förnärmad, d. dial. (Bornh.) snorkjen, butter, tvär, nor. dial. snorken (i bet. 1), snurkjen, stött, förnärmad, nyisl. snorkinn (i bet. 1); eg. p. pf. av det st. v. som föreligger i nor. dial. snerka, skrumpna, sjunka ihop, bli snopen l. förlägen, bilda tunn isskorpa, o. feng. gesneorcan, skrumpna; möjl. till den rot som (med annan utvidgning) föreligger i SNARA, v.1]
(vard.)
1) skrumpnad, skrumpen, hoptorkad; särsk. om (person med tanke på) ansikte. VexiöBl. 1817, nr 48, s. 4 (om råg). Nog kan man bli snurken i ansiktet och röd som ett kungsäpple av att stå på torget år efter år i ur och skur. Hök MajGrann. 45 (1929). Han satt där med sitt lilla snurkna nylle som aldrig för en främling skulle ha förrått hans skarpsinne. Odelberg Stout RäddHerrKl. 132 (1939; om ansikte). Mia petade undan en snurken morotsbit, innan hon svarade. SvD(B) 1956, nr 289, s. 8.
2) (små)sur, ogin, ogillande. Det hette om värdinnan att hon var sur. Sur och snurken. Aurell Tyberg 35 (1932). Och du, som går ut att dansa, med ungmö, rosig och rund — / skänk henne en Nattens drottning så bliver hon din på stund! / Men glor hennes mamma snurket / och stäcker din romantik, / ge gumman en Fikonkaktus, / för det är en utsökt pik! GbgP 1949, nr 324, s. 12.

 

Spalt S 8211 band 28, 1980

Webbansvarig