Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNITTA snit3a2, om djur f. l. r., om sak r. l. f.; best. -an; pl. -or (Jäfvert Skomod 20 (1938) osv.) ((†) -er DA 1793, nr 118, s. 1, SvLädSkoind. 1910, s. 87)
Etymologi
[sv. dial. snitta (i bet. 2); jfr d. snitte, snitt, skåra; i bet. 1 till SNITT, i bet. 2 till SNITTA, v.]
1) snitt (se d. o. 2); särsk.
a) garv. i hud l. skinn l. läder: skada utgörande snitt (åstadkommet vid hudens avtagande l. senare bearbetning). DA 1793, nr 118, s. 1. Lädret skall vara väl garadt, fast, fritt från snitter och i öfrigt af bästa beskaffenhet. TLev. 1899, nr 44, s. 1. SvLädSkoind. 1910, s. 87.
b) (mera tillf.) på ä. sko, om skåra l. hål i skoskaft för snörning, snörhål. Jäfvert Skomod 20 (1938). Kulturen 1945, s. 152.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kastrerad sugga; jfr SNITTA, v. 2, o. SNITTE-SO. Lind 1: 1196 (1749). 2. st(.) galtar .. 1. Snitta. ÅgerupArk. Bouppt. 1762.
Ssgr (jfr snitta, v. ssg): (1 a) SNITT-FRI. garv. om hud: fri från snittor. TT 1894, K. s. 66. —
(1 b) -RAD. (mera tillf.) på äldre sko: rad av snörhål. Kulturen 1945, s. 152.
Avledn.: SNITTIG, adj. garv. till 1 a, om hud: full av snittor. Hirsch LbGarfv. 24 (1898).

 

Spalt S 8140 band 28, 1980

Webbansvarig