Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNAVA sna3va2, v. -ade ((†) pr. sg. -er Svart Gensw. H 1 b (1558), ÖB 46 (1712; rimmande med: hafwer)). vbalsbt. -ANDE, -NING; -ARE, se avledn.; jfr SNAV, sbst.2
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. snava; jfr ä. d. snave, nor. dial. snåva, fär. snáva; samhörigt med (möjl. lån från) mlt. snaven, snubbla, störta, falla, motsv. mht. snaben, göra en hastig med klapprande o. d. förbunden rörelse, hoppa, snubbla, falla m. m.; av ovisst urspr. — Jfr SNAVLA, v.1]
1) om person l. djur (i sht häst): (vid gående l. springande o. d.) oförberett fastna l. stöta emot med foten l. fötterna o. dyl. o. därigm helt l. delvis bringas ur jämvikten (o. falla omkull), snubbla (äv. i uttr. snava med, stundom äv. på foten l. fötterna o. d.); stundom äv. liktydigt med: slinta l. halka l. (förlora fotfästet l. tappa balansen o.) vackla l. stappla (till) l. (vara nära att) falla l. stupa (omkull); äv. med prep.-adverbial (inlett) med över l. (förr äv. uppå) l. mot l. i, i sht förr äv. om, angivande föremål l. person l. djur som fot o. d. fastnar l. stöter mot l. slinter på o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om manifestation av snavande (i ovan angiven bet.); i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 2). VarRerV 51 (1538; om häst). (Gravida kvinnor) skola .. wachta sigh, at the icke skadeligen snafwa, falla, stöta sigh, eller oförsichteligen träda. Schroderus Modersch. 47 (1642). Han hade .. den olyckan, at snafwa i Blodet, som strömade kring .. (de stridandes) Fötter. Mörk Ad. 1: 62 (1743). Wallin Rel. 4: 109 (1822: deruppå; bildl.). De beständiga snafningarne på de glattslitna stenarna, skulle säkert utsträckas till längre halkor .. om icke .. (hästarna) liksom kände hvarje sten, och måttade sina rörelser derefter. Gosselman SAmer. 46 (1842). Snafvande häst måste hållas i tygeln. Granlund Ordspr. (c. 1880). Därs. (: snafva med fötterna). Wirsén i 3SAH 2: 660 (1887: mot). Vid tröskeln stod ett nattkärl som han var nära att snafva öfver. Söderberg MBirck 123 (1901). Han snavade i Charleys tants kjolar, men det var inte en vanlig snavning, så enkel var inte saken. Siwertz Fribilj. 153 (1943). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. snava i (förr äv. innan) ngt, snava o. falla (ned) i ngt. Thet pläger gemeenligen så tilgå, / At then effter en annars olycke wil stå. / Een grop för en annan graffuer, / Han gerne siälff ther innen snaffuer. Svart Gensw. H 1 b (1558). Tu är helt galen / Herwor med thitt mod, / Att tu i ögnblick / Snafwar i ellden. Verelius Herv. 94 (1672; isl. orig.: I elld hrapar).
b) (i vitter stil, tillf.) i uttr. vara snavad i ngt, ha snavat i ngt. I detsamma var den framtumlande hästen snavad i den fallnes lik och ryttarn slungad till marken. Högberg JesuBr. 2: 268 (1915).
c) (numera bl. mera tillf., i sht skämts.) i uttr. snava på fötterna, om berusad person: snubbla (o. falla) över sina egna fötter; i sht hyperboliskt l. oeg. l. bildl. Har (någon) .. så druckit att han raglar och faller, då säger man honom snafwa på föttren. Rudbeck Atl. 3: 622 (1698).
d) i fråga om att snava över ngn l. ngt o. på så sätt komma att upptäcka l. uppmärksamma o. d. denne resp. detta; i sht hyperboliskt l. oeg. l. bildl. (äv. med sakligt subj.), särsk. i fråga om att apropå l. tillfälligtvis l. av en slump o. d. stifta bekantskap med en person (i sht i fråga om mans bekantskap med en kvinna som han sedan gifter sig med) l. komma underfund med ngt o. d. Om dottrens giftermål war aldrig så förlägen, / At tu för hennes skul skal löpa vtaf wägen, / Och lära henne sig i förwäg lägga så, / At ther et manfolk snart i mörckret snafwar på. Kolmodin QvSp. 1: 324 (1732). Jag misstänker, (sade Hugo) att hon (dvs. irrläran att skilja mellan ting och fenomen) beror på någon brist eller felaktighet i människohjärnans konstruktion, hvilken tvingar vår tanke, när han går i en viss riktning, att snafva öfver henne. Rydberg Varia 25 (1890, 1894). Utan belöning blev den skuldsatta handelssekreteraren .. som hade tillkallats för att lappa ihop en situation när den tycktes förtvivlad, och som ofrivilligt hade snavat över en tillfredsställande lösning. Claëson Lockhart Farväl 172 (1934). Man började snart säga att det var en piga .. (pastorn) gift sig med. En piga som han råkat snava över när hon skurade golvet eller bäddade sängen, och så hade han blivit fast. Lundkvist Vindingev. 54 (1956).
e) i uttr. betecknande att ngn är så omgiven o. d. av saker l. personer l. djur l. befinner sig så nära invid ngn l. ngt att vederbörande (nästan) snavar över dessa resp. denne l. detta (i negerad sats äv. använt för att beteckna motsatsen till mängd (av saker osv.) resp. närhet); i sht hyperboliskt l. oeg. l. bildl. Doktor Lars .. snafvade i Sundeby stora förstuga om koffertar, väskor och hattaskar. Hedenstierna Svenssons 130 (1903). Från morron till kväll kan jag inte ta ett steg utan att snava över folk som vill att jag ska bli filmstjärna. Hammar Wodehouse NärÖg. 241 (1941). De oöversatta glosorna är .. inte så många så man snavar över dem. BonnierLM 1954, s. 485. Snava över bekanta var man går. IllSvOrdb. (1955). Han såg mig inte fastän han nästan snavade över mig. SvHandordb. (1966).
f) i överförd anv., om fot (stundom äv. sko o. d.); äv. (numera företrädesvis i vitter l. högre stil) mer l. mindre bildl. (i denna anv. äv. närmande sig l. övergående i 2 a). Den facklans (dvs. vårt förstånds) swaga sken kan .. icke .. (vara tillräckligt) til at hjelpa osz wäja den hala brant där foten kan snafwa. Riccoboni Catesby 10 (1761); jfr 2 a. Ännu ett steg, — och vid tröskeln tog / hans snafvande stöfvel i. Tavaststjerna NVers 76 (1885). Välsignad vare Herren, som gick med oss på vägen och hindrade våra fötter att snava, som återförde oss hem i frid. KyrkohÅ 1930, s. 168; jfr 2 a.
g) (numera i sht i vitter stil) i p. pr., i överförd anv., om ngns steg l. gång o. d.: som sker under l. kännetecknas av snavning(ar); äv. oeg. l. bildl. (särsk. dels om hjärtas slag o. d., i fråga om att komma ur rytmen, dels närmande sig l. övergående i 2 a). Själen oroad om dagen af lifvets besvärliga lopp, .. träder med snafvande steg ifrån förnuftets väg. Lantingshausen Young 1: 121 (1787); jfr 2 a. Mästare, Mönster; det är .. (författaren) Crebillon i Konsten at förskräcka. .. Så, irrande hemsk bland grafvens skuggor på afgrundsbranter, om gången är snafvande, ojämn, bruten: hvem undrar derpå? Kellgren (SVS) 5: 373 (1791). Tre skärande signaler på förstudörren. Han stelnade till med snavande hjärtdunk. Hammenhög Torken 273 (1951).
h) i utvidgad anv., övergående i bet.: snavande l. under upprepade snavningar gå l. springa l. ta sig fram o. d.; äv. hyperboliskt l. bildl., i fråga om att med möda l. under utförande av (ständiga) misstag o. d. gå osv. Flickan flydde .. bort .. och såg sig hastigt om, under et skalkaktigt löje; då jag (dvs. Bacchus) med osäker fot snafvade i hennes fjät. Enbom Gessner 94 (1794). Säll menskan! — Icke mer .. / Hon snafvar, suckande, ett okändt mål emot. Wallin (SVS) 1: 280 (1806). Erik Nordin snavade nedför den skumma trappan. Hedberg Räkn. 268 (1932).
2) i vissa oeg. l. bildl. anv. av 1.
a) (numera i sht i vitter stil) i fråga om att vackla l. svikta (i sin maktställning l. tro o. d.) l. falla (från sin maktställning l. i kristet l. moraliskt avseende o. d.) l. ge vika (för en frestelse o. d.) l. göra ett snedsteg (från det vedertagna l. sanna l. riktiga o. d.) l. hemfalla åt synd l. last o. dyl. l. göra fel l. fara vilse l. ta miste l. misslyckas (i kristet l. moraliskt avseende l. i sin gärning l. i en sakfråga o. d.); stundom äv. med sakligt huvudord; jfr b samt 1 f, g. (Herren) är itt welligt fäste, .. itt beskerm ther man snaffuar. LPetri Sir. 34: 19 (1561). Hwilken haffuer fulkomliga vpfylt Gudz lagh? Snaffue och falle wij icke altijdh? Phrygius HimLif. 160 (1615). Wäldige Män kunne ochså snafwa. Schroderus Os. 1: 192 (1635). Sådana Menniskior som icke vthaff mootwillighet synda, vtan råka til at vti hastigheet snafwa, the kunna snart komma sigh genom Gudz nåd til rätta igen. Muræus Arndt 1: 219 (1647). (Progne, då hon lär känna Philomelas öde:) O höga himbla rund! mån här min sinnen snafwa, / Hwad! skall Iag dätta tro? Skall dätta wara sant? / Är dät min Systers Död? LejonkDr. 193 (1688). Snillet är ej som de blindas / Försök till språng på egen hand, / Det måste också regelbindas, / Om det ej snafva skall ibland. CVAStrandberg 1: 199 (1858). Men när .. (författaren) kommer till frågan om kvinnans inträde i arbetsmarknaden snafvar han, ty han glömmer att kvinnan har sin arbetsmarknad. Strindberg TjqvS 5: 95 (1886, 1909). — särsk.
α) i förb. med prep.-adverbial (inlett) med i i sht förr äv. uti; särsk. dels i uttr. snava (ut)i tron l. teologiska saker, vackla l. fela i l. svika tron resp. ta miste l. göra fel l. fara vilse i teologiska ting, dels i uttr. snava i synd, göra ett syndigt snedsteg l. hemfalla åt synd; förr äv. i uttr. snava uti fel, tillfälligtvis l. slumpartat bringas l. förledas till (att göra) fel. (Apostlarnas exempel är oss) Til tröst, när wij .. vnderstundom snaffue j trona. PErici Musæus 1: 224 a (1582). Thet är icke Vnder at slijke träfflige Män (som biskop Gregorius) hafwa stundom vthi Theologiske Saker snafwat. Schroderus Os. 1: 513 (1635). Hwad skal jagh göra Frälsar kär, / At jag i synd må aldrig snafwa. Amnelius Quirsfeld 463 (1690). At (bl. a.) giöra små fel, hvaruti menniskior lätt falla, ja, snafva, till stora brått .. voro både illa och olyckeligit. 2RARP 20: Bil. 156 (1761). Mången som utur hårda frestelser kommit oskad, snafwar uti smärre dageligen påkommande försök. Liljestråle Kempis 27 (1798).
β) (†) i uttr. snava vid ngt, missta sig l. fela i fråga om ngt. Jag tilstår gärna, at man wid intet Giffts natur och egenskap så snart kan snafwa och fara i willo, som wid det Pestilentialiske. Lindestolpe Pest. 38 (1711).
γ) (†) i uttr. snava emot ngt, kollidera l. komma i strid med ngt. Ther til med snafwar berörde Abdias görligen emot then H. Skrifft, ther han skrifwer (osv.). Schroderus Os. 1: 24 (1635; lat. orig.: impingit).
δ) (numera föga br.) i fråga om att göra fel l. dabba sig l. misslyckas vid teaterföreställning o. d.; äv. utan bestämd gräns närmande sig l. övergående i c. Warer alle wälkomne .. / .. til thenna Comœdia ny, / .. Giffuer oss til om wij råke snaffua. Messenius Disa 1 (1611). Chronander Bel. B 2 a (1649).
ε) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ande, liktydigt med: felande l. snedsteg (i kristligt uppträdande). Petri snafwande (omnämnt) i Gal. 2: 8, 14. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 35 (1738).
ζ) (†) om ngt sakligt abstr. (anträffat bl. dels om påvars succession, dels om sakkännedom l. kunskap), i fråga om att vara instabil l. osäker l. oviss. Schroderus Os. 1: 99 (1635; om påvars succession; lat. orig.: titubat). En san .. tingsens kännedom .. är en Wettenskap .. Then snafwande, är ett Twifwelsmål. Schroderus Comenius 357 (1639; t. texten: wanckende; lat. orig.: nutans).
b) [eg. specialfall av a] om person, i fråga om att med sin tunga l. sina ord l. sitt tal bringa sig själv i olycka l. på fall o. d.; numera bl. (i sht i vitter stil) gm prep. med l. förbundet med tunga l. ord (i sht i uttr. snava med tungan l. på ett ord). Medh titt silffuer och gull faar tu så nogha, hwij wägher tu ock icke tå titt taal? Så tagh tigh för then skul til wara, at tu ther vthi icke snaffuar, och faller för tin owen som effter tigh lurar. LPetri Sir. 28: 26 (1561). RP 6: 314 (1636: på ene tungo). Bättre snava med fötterna än med tungan. Östergren (1942); jfr 1. Därs. (1942; på ett ord).
c) (numera bl. i vitter stil; se dock β) om person (äv. tunga), i fråga om att vid talande tveka l. staka sig l. stamma l. komma av sig l. göra sig skyldig till oriktigt uttal l. felsägning(ar) o. d.; äv. (om person) i fråga om att vid skrivande tveka l. komma av sig l. stava fel o. d.; äv. i överförd anv., om språk l. ord o. d., i fråga om att talas l. framföras på ett tveksamt sätt l. under stakning(ar) l. stamning(ar) l. felsägning(ar) o. d.; jfr a δ. Linc. Tttt 3 b (1640). Hwem höra kan en tok upbläster Verser stafwa / Där Språk och sundt förnufft å alle radar snafwa? Düben Boileau Sat. 53 (1722); jfr a. Han snavar i uttalet. Schultze Ordb. 4636 (c. 1755). Hwad skall jag säga? / ”Min wän, jag ber!” — Fördömdt! Min tunga snafwar / Wid sådant tal. Hagberg Shaksp. 1: 160 (1847). Sedan man skrifvit sin namnteckning tre gånger utan att snafva. Strindberg TrOtr. 2: 22 (1883, 1890). Mathias Ands latin snubblade och snafvade (då han stod inför den fruktade ärkebiskopen). Levertin Magistr. 24 (1900). — särsk. i vissa uttr.
α) (numera föga br.) snava på målet, om person: hacka l. stamma l. komma av sig (i sitt tal); förr äv.: skorra (se SKORRA, v.1 2). (Sv.) Snafwa på målet, (t.) in der Rede anstossen, schnarren. Lind (1738). Snafwa (rättare stapla) på målet. Nordforss (1805). Schulthess (1885).
β) (fullt br.) snava på l. över orden, om person: stakande sig l. stammande l. under felsägning(ar) o. d. framsäga orden l. sina ord l. tala, snubbla på orden. Engström Vinst. 59 (1925: över). (Personer utan högre skolutbildning) ha lätt nog att snava på de utländska orden. SvTidskr. 1925, s. 95. Hon var så ivrig, att hon snavade över orden. Östergren (1942).
γ) snava över tungan, om ord i en dikt, betecknande att dessa med (viss) svårighet l. möda låter sig rytmiseras vid recitation. Hur klumpigt godmodiga snafva icke orden öfver tungan (i Frödings dikt Ett gammalt bergtroll). Larsson PoesLog. 128 (1899).
d) (numera bl. ngn gg i vitter l. högre stil) i uttr. snava för dödens arm, (plötsligt l. oförberett) hemfalla åt döden, (plötsligt osv.) dö. Judith .. / Måst lijkväl snafva seen för dödsens magra arm. Holmström Vitt. 220 (1688).
e) i uttr. snava på en smidig tunga, om löfte o. d., betecknande att detta icke kan hållas av en person med smidig tunga. The flästas löfte på en smidig tunga snafvar. Lohman Vitt. 392 (1725).
3) (†) bringa (ngn l. ngt) att snava (i bet. 1); anträffat bl. i den särsk. förb. SNAVA OMKULL.
Särsk. förb.: SNAVA FRAM10 4. till 1 h; jfr fram 3 (f, g); ofta refl., i uttr. snava sig fram. Han snavade fram efter den steniga strandkanten. Benedictsson Eftersk. 32 (c. 1885; refl.).
SNAVA OMKULL10 04, äv. KULL4.
1) till 1: snava o. falla omkull. Peringskiöld MonUpl. 140 (1710).
2) (†) till 3: bringa (ngn l. ngt) att snava (o. falla omkull); anträffat bl. om sten, med avs. på ben. Columbus BiblW O 2 a (1674).
SNAVA TILL10 4. till 1 (f): plötsligt o. oförberett snava. Lagerlöf Jerus. 2: 166 (1902; om person). Krusenstjerna Pahlen 3: 84 (1931; om fötter).
Ssgr (till 1): A: SNAV-BEN. (i sht i vitter stil) krokben (se d. o. b), tjuvben; i uttr. sätta snavben (för ngn), slå krokben (för ngn). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 133 (1949).
(1 (c)) -FOTA, adj. oböjl. (†) om berusad person: som (lätt) snavar (över sina egna fötter). Rudbeck Atl. 3: 622 (1698).
B (†): SNAVE-STEN. sten som kommer person l. djur att snava (o. falla), stötesten; anträffat bl. mer l. mindre bildl. Columbus BiblW O 2 a (1674). Kolmodin Dufv. 249 (1734).
Avledn.: SNAVARE, m.//ig. (numera bl. tillf.) till 1: (manlig) person l. djur som snavar. Schroderus Dict. 47 (c. 1635).

 

Spalt S 8025 band 28, 1980

Webbansvarig