Publicerad 1980   Lämna synpunkter
SNARPA snar3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[till SNARP, interj. o. sbst.2; jfr ARP-SNARP anm.]
(numera mindre br.)
1) om kornknarrhanne: ge ifrån sig sitt karakteristiska knarrande läte, låta ”arp snarp” l. ”snarp arp” (äv. i uttr. arpa och snarpa); knarra, snärpa; ss. vbalsbst. äv. konkretare, om lätet. Kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern. Strindberg Hems. 72 (1887). När landtmannen första gången hör .. (kornknarrens) snarpande ur nattdunklet, är det, som finge han ett vackert betyg i en allvarsam brukareexamen. Ericson Fågelkås. 1: 160 (1906). Kornknarrn, som snarpat i rågen, tystnade. Mörne Strandb. 1: 43 (1915). Blonda åkerfält, där knarrar snarpa. Malm FlygSvan. 58 (1937).
2) i utvidgad anv. av 1, i fråga om vissa andra djurs avgivande av karakteristiska läten.
a) i uttr. snarka och snarpa, om groda: kväka. Sumparne, der grodorna snarka och snarpa. Rosenius Himmelstr. 187 (1903).
b) om and: snattra. Änderna snarpade under pålraderna vid kajen. Asklund Fanfar 178 (1934).
c) om syrsa: gnissla. Solen blossade på en klarblå himmel, muntra syrsor snarpade i klövern. Mörne FörbiVäg. 131 (1928).

 

Spalt S 8002 band 28, 1980

Webbansvarig