| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÄCKA smäk3a2, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 f.; best. -an; pl. -or.
1) (föga br.) slag, stöt. Runda axlar, linhårsnackar, / bröst, som springa fram för käcka, / få sig då och då en smäcka (av nedfallande äpplen under äppelskörd). Karlfeldt FridLustg. 76 (1901).
2) (förr) om kvinna som tillredde o. bar murbruk åt arbetare sysselsatta med murning. LoW (1911). Tegelbäraren och smäckan var murarens uppassare och leverantörer. Fogelström DrömStad 49 (1960). jfr BRUK-, MUR-, MURAR-, MURBRUKS-SMÄCKA.
Spalt S 7774 band 28, 1979