| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÅLÄNDSK små3~län2sk, i särskilt vårdat tal äv. ~län2dsk, stundom 40, adj.; adv. -T.
som bor l. finns i l. härstammar från Småland; som förekommer l. är bruklig i l. tillhör Småland l. är kännetecknande för l. har avseende på Småland l. dess invånare l. dessas språk. G1R 20: 155 (1549: then smålenniske grentzen). Beswäre sig Borgerschapet uthi the wästergötsche och småländsche städer öfwer (osv.). RA II. 2: 315 (1617). De af (dvs. de som tillhörde) öfwe[r]sten Liljehöökz Regement Cronebergz län, läth jag dela på de andra twenne småländiska. MStenbock (1704) i KKD 12: 248. Bland dem (dvs. stövarna) hafva de Småländska och Gottländska tillvunnit sig största ryktbarheten. Svederus Jagt 66 (1831); jfr SMÅLANDS-STÖVARE. Fröken Larsson från Malmö .. satt och andades småländsk barrdoft alldeles som på beting. Hedenstierna FruW 21 (1890). De enklare skifvedukarna voro (på Gripsholms slott) 1547 67 stycken och kallas då alla af ”enbrett” lärft, vare sig de sedan äro af revalskt, finskt, småländskt eller hälsingelärft. Fatab. 1907, s. 94. De småländska oxarna står över all kritik. Martinson BakSvenskv. 121 (1944). DN(A) 1964, nr 92, s. 19 (om ihärdighet m. m.). — särsk.
a) (†) substantiverat, om person: smålänning. The på konungens (dvs. Sigismunds) sida .. sende en småländsch af adel, benempnd Arffvidh Svaan .., hvilken ropade öffver strömmen (vid Stångebro 1598) .., att mann ville .. komma till handels och samtaal om godh förlikning (med hertig Karl). HH 20: 279 (c. 1640).
b) lant. i uttr. småländsk lantras, om gotlandsras; jfr SMÅLANDS-RAS slutet. SvUppslB 20: 518 (1934).
Spalt S 7763 band 28, 1979