| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMYGE, n.; pl. -en.
(†) smyg (se SMYG, sbst.2 1). Lind (1749). (Räven) wet, då det så bär till, att utsöka och bereda sig iden, af ett ganska widlyftigt omfång, med många utgrenade gångar och smygen. NVexjöBl. 1847, nr 17, s. 2.
Spalt S 7670 band 28, 1979