| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMYCKE smyk3e2, n.; best. -et; pl. -en (Leuchowius Zader 427 (1620) osv.) ((†) =, LPetri Sir. 45: 8 (1561), HusgKamRSthm 1630, s. 115 b (: Rosensmÿcke); -er G1R 16: 487 (1544), Columbus BiblW G 3 a (1674)).
föremål (l. detalj) som smyckar; prydnad(sföremål); utsmyckning; i sht om (detalj på) dyrbart l. praktfullt föremål av ädelmetall l. ädelsten l. annat dyrbart l. praktfullt material (l. utgörande imitation av sådant) o. avsett att bäras ss. prydnad på finger l. kring arm l. hals l. på huvudet l. utanpå kläderna på bröstet; äv. sammanfattande, om set av sådana prydnader; i sht förr äv. om (praktfullt) ornament l. (praktfull) dekor o. d.; förr äv. inskränktare: medaljong (se d. o. 2). Äkta, oäkta smycken. Enkla (billiga) smycken av mässing, gulmetall, glas. Dyrbara smycken, gnistrande av guld, diamanter och pärlor. Item twå gyllenne Kädior, then ena medh ett lithet hengiande Smycke. HH 1: 18 (1543). Hofmarskalken (skulle) förära på H. Maij:ttz vägnar Hertigen itt smyche med H. Maij:ttz conterfey. RP 8: 616 (1641). VDAkt. 1713, nr 335 (utgörande detalj på brudkrona). Fruentimmerna (på Tahiti) bära .. ibland et litet smycke, som är gjordt af hår. Fréville Söderh. 1: 233 (1776). Smycket (dvs. Thorsten Vikingssons armring) var vida berömdt och af smycken ypperst i Norden. Tegnér (WB) 5: 23 (1825). (Domkyrkans i Lübeck) förnämsta smycke är en år 1812 upptäckt och restaurerad målning. Nicander Minn. 1: 67 (1831). BoupptVäxjö 1869 (sammanfattande, om brosch o. örhängen). TT 1871, s. 33 (om djurfigurer utgörande dekor på kärl). DN(A) 1964, nr 244, s. 25. — jfr ALLMOGE-, ARM-, BEN-, BRONS-, BRUD-, BRÖST-, BÄRNSTENS-, DIAMANT-, GRANAT-, GULD-, HALS-, HUVUD-, HÅR-, HÄNG-, JUVEL-, KVINNO-, LÄPP-, PÄRL-, RUBIN-, SAFIR-, SILVER-, TENN-, ÖRON-SMYCKE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Dÿgden är det bästa smÿcket. Celsius Ordspr. 11: 764 (c. 1710); jfr b. Ju flera smycken jungfrun bär, desz mindre kyskhet finnas plär. Wensell Ordspr. 44 (1863).
b) mer l. mindre bildl.; särsk.: prydnad (se d. o. 4); förr äv. dels om ngt (språkligt uttryckssätt l. knep l. fint o. d.) varigm man framställer ngt ss. bättre än det i verkligheten är (jfr SMYCKA d), dels om smyckande skönhet. En wijs håller .. (nyttig kunskap) för itt gyllene smycke, och för herligh prydhning på högre armen. LPetri Sir. 21: 21 (1561). I beteckie eder saak med juristiske smyckin; the gälla inthet hooss folk, som förstået. RP 8: 122 (1640). Frese Sedel. 36 (1726; om smyckande skönhet). Skogar .. räknas .. icke ibland et Lands största härligheter och smycken uti en Konglig Krona för andre orsaker, än (osv.). Berch Hush. 178 (1747). Björnstjerne Björnsons nya arbete utgör den skandinaviska höstliteraturens vackraste smycke. AB(L) 1895, nr 291, s. 3. Säkert han snart skall i galakostym / som ett af kulturens aderton smycken / få stråla vid sidan af Hallström och Schücken. Fjelner TypMinn. 158 (1919). Sipporna, vårens skönaste smycken. Östergren (1942). (Den svenska enbusken) hör till hagmarkernas förnämsta smycken. Selander LevLandsk. 125 (1955).
Anm. Den i nedanstående språkprov angivna bet. ”smink” torde bero på ett missförstånd. (Sv.) Smycke. (t.) Schmincke. (lat.) Fucus. Schroderus Dict. 42 (c. 1635).
-GLAD. som tycker om smycken l. som tycker om att smycka sig l. att smycka; äv. bildl.; jfr glad 1 e. Rydberg Myt. 1: 568 (1886). Det smyckeglada i själva folkvisestilen. Ek SvFolkv. 159 (1924). —
-KONFEKTION. (i fackspr.) tillverkning i större skala av smycken i standardiserade storlekar, former, material o. d. Form 1952, s. 70. —
-KONST. (smycke- 1919 osv. smyckes- 1902 osv.) konstart som har till uppgift att framställa smycken; jfr konst 4. TT 1902, Ark. s. 51. —
-LÖS. (smyck- 1917 osv. smycke- 1927 osv.) som saknar smycken l. utsmyckning, osmyckad; ofta bildl., särsk. i fråga om litteratur l. konst o. d.: som saknar stilistisk utsmyckning resp. smyckande sirater o. d. Belfrage Runebg 85 (1917; i komp., om lyrik). Bergman Kerrm. 197 (1927; om person). Det yttre (av Kungsörs kyrka) är smycklöst. Josephson Tessin 2: 137 (1931). —
-MATERIAL. (smyck- 1930 osv. smycke- 1938 osv.) material till (ett smycke l.) smycken. Mohn Afghan. 235 (1930). —
-SKRIN. (smyck- 1805 osv. smycke- 1824 osv.) skrin för förvaring av smycken; äv. oeg. l. bildl. (särsk. om lokal o. d. fylld av smycken l. dyrbara utsmyckningar o. d.). Nordforss (1805). Hur ingående kände hon inte detta väldiga, omätligt rika smyckeskrin, som kallas Italien! HågkLivsintr. 10: 224 (1929). Kungsmaket i Kalmar slott, där den murade rumskuben förvandlats till ett guldskimrande smyckeskrin. Näsström FornDSv. 2: 212 (1948). —
-SMED. (smycke- 1887 osv. smyckes- 1887 osv.) person som yrkesmässigt tillverkar smycken. Rydberg KultFörel. 4: 206 (1887). —
-STEN. (smyck- 1889 osv. smycke- 1919 osv. smyckes- 1892 osv.) (halv)ädelsten l. annan (praktfull) sten utgörande l. avsedd ss. (beståndsdel i) smycke. Ekenberg (o. Landin) 250 (1889). 2NF 28: 1098 (1919). —
-TYG. (†) smycke; äv. koll.: smycken. Alt smycketygh ähr bortsålt. OxBr. 10: 716 (1639). Dhe smychietygen är bevisligit att Kongen hafver dem brukatt. RP 15: 57 (1651). Schmedeman Just. 554 (1668; koll.). —
C (numera bl. mera tillf.): SMYCKES-BEHÄNGD p. adj. jfr -höljd. Dahlin SvartL 305 (1934; om kvinnor). —
-KONST, -SMED, -STEN, se B.
Spalt S 7649 band 28, 1979